Podden tar en paus på grund av föräldraledighet. Följ allt annat podcasthosten Anna Leijon gör här!
Björn Crona är uppfinnare av PhotoPearls och grundare av XENSE Vision. Photo Pearls är en mjukvara som översätter fotografier till instruktioner för pärlplattor - någonting som han uppfann och sålde för tjugo år sedan och som används än idag. Xense, Björns nuvarande företag, assisterar i trafiken generellt och självkörande bilar specifikt med data från kamerasensorer i svåra trafiksituationer som exempelvis korsningar. Med hjälp av egenutvecklade stereokameror fås en 3D-bild av miljön som kompletterar den begränsade synvinkel som det enskilda fordonet har att utgå ifrån. Björn delar med sig av sin spännande entreprenörskapsresa i vilken han har brottats med att försöka validera sin idé och få den kommersiellt gångbar, men också av utmaningen med att vara själv som grundare, bli uppsagd, att finansiera sig via consulting och mycket annat. In och lyssna på hans spännande resa och glöm inte bort att prenumerera på podden!
Bra länkar:
Transkribering av avsnittet:
Anna: Hej och välkomna till Techskaparna, en podd för de som bygger techföretag och produkter. Jag heter Anna Leijon och med mig idag har jag Björn Crona. Hur mår du Björn?
Björn: Jo, men jag är alldeles utmärkt tack. Hur är det själv, Anna?
Anna: Det är bra. Det är så kul att vara igång med podden igen i år 2023. Du har bakgrund som såväl entreprenör inom tech som utvecklare och produktchef. Idag är du framförallt medgrundare och COO på företaget XENSE Vision. Det ni gör är att assistera självkörande bilar, men också hjälpa till att styra trafiken bättre i största allmänhet. Med hjälp av sensorer i exempelvis korsningar. Idag använder ni er av flertalet egenutvecklade stereokameror för att få en 3D-bild av miljön och att tracka såväl fordon som cyklar och fotgängare. En enskild bil kommer alltid bara kunna ha sensorer från sin begränsade vinkel. Dess sikt kommer att skymmas av allt möjligt i trafiken såsom byggnader, stora lastbilar, bussar och så vidare som den inte kan se igenom. Tack vare er teknik så kan den få en helhetsbild i de svårare trafiksituationerna och på så sätt göra trafiken säkrare för alla. Er vision och målbild som jag tolkar det är att ni vill snabba på automatiseringen av fordonsflottan samt göra den ännu säkrare helt enkelt. Stämmer det här något så när kring vad ni håller på med på XENSE eller vill du lägga till någonting?
Björn: Jag tycker att det stämmer alldeles utmärkt. Det var väl lite att vi såg en lucka i hur självkörande fordon angriper trafiken. Det är väl lite där vi känner att vi kommer in för att kunna
möjliggöra självkörande fordon i alla sorters trafikmiljö.
Anna: Det ska vi absolut gå in på i mer detalj lite längre fram, men som sig bör så tänker jag att vi startar från början. Jag spanade lite på LinkedIn och jag har sett att du gått på Linköpings universitet och utbildat dig till ingenjör, men kan du berätta hur startade din resa inom tech och inom entreprenörskap?
Björn: Absolut. Jag tror att kanske till skillnad från många andra som du intervjuar så visste jag att jag har varit teknikintresserad hela mitt liv, men jag tror kanske inte riktigt på samma sätt som många andra. Jag var nog mer inriktad på olika former av kreativa tillämpningar av teknik.
Under gymnasiet hörde jag på mycket med bildbehandlingsprogram, Photoshop, InDesign,
filmredigering, den typen av tillämpningar. Det var väl mer där jag såg mig själv som en
konsument och producent av teknik och mycket inriktat mot bild. Den här riktiga tech-kärleken som många andra har, den uppstod väl snarare just när jag pluggade vidare. Då läste jag en utbildning som heter Civilingenjör i Medieteknik. Jag hade väl kanske sett framför mig att det var mycket att sitta med Photoshop och InDesign och lära sig att bli mästare på det. Jag kom in väldigt mycket på bildbehandling, bildanalys och insåg att man kan ju faktiskt programmera och göra det här själv och då kunna skapa ganska mycket roliga och intressanta delar. Det var väl där den här riktiga teknikkärleken uppstod. Under utbildningen där också, mot slutet när det var dags för exjobb, var jag ganska inriktad mot någonting som kallas rastreringsteknik. Den typen av teknik som används inom tryckerier och i skrivare och liknande för att kunna återskapa en digital bild med ett fåtal antal färger som man kombinerar för att sedan kunna få en helt fullskalig färgbild. Där hade jag mycket tankar kring olika tillämpningar. En vacker dag såg jag en pärlplatta som var satt på en vägg någonstans och insåg att det var någonting med pärlplattor. Det borde man ju faktiskt kunna använda rastreringsteknik för. Till och kunna få pärlplattor som ser ut som fotografier. Jag började experimentera lite med det. Det slutade med att jag gjorde det som mitt exjobb och tog fram en produkt där man kan läsa in ett fotografi, valfritt fotografi och få det som ett pärlplattemönster av valfri storlek beroende på hur mycket jobb man vill lägga på att sätta dit alla pärlorna på rätt plats. Utifrån det kan man då skapa sig en pärlplatta som ser ut som ett foto helt enkelt.
Anna: Gud, vad coolt. Det är så nytänkande också. Var ska jag börja någonstans? Jag måste höra mer om det här, PhotoPearls. Det låter som att du fick A på det exjobbet i alla fall.
Du skapade en helt ny produkt från ingenstans. Det är verkligen supercoolt. Hur bygger man det om man tänker på mjukvarusidan?
Björn: På mjukvarusidan handlar det mycket om att ha den digitala bilden som man har som input och sedan kunna ersätta den med ett fåtal antal färger. Det som då heter rastreringsteknik kommer in tidigare och så brukar man göra det oftast i en gråskalig bild om man bara har svart och vitt att tillgå. Eller som är tryckt att man använder sig av cyan, magenta och gult. Här istället hade man ett visst antal färger, egentligen de pärlfärgerna man har att tillgå och får utifrån det försöka skapa sig en så god bild som möjligt. Det blev ganska mycket tekniskt i hur man kan optimera det här på bästa sätt utifrån den färgpaletten man har. Resultatet blev ganska bra. Framförallt blev det någonting som många tyckte var ganska roligt att hålla på med. Det var nästan 20 år sedan som jag började med det nu. Jag ser att det fortfarande finns kvar i vissa butiker som man kan köpa det här och beställa på nätet. Det är väldigt kul att se att folk fortfarande lägger tid på att bygga pärlplattor som egentligen har skapats av den mjukvara som jag gjorde en gång i tiden. Det är riktigt kul att den fortfarande finns. Det hade jag aldrig förväntat mig att det skulle leva så länge.
Anna: Verkligen. Du, jag fattar bara vad produkten är. Du gör ju ingenting i den fysiska verkligheten. Du förenklar bara fotografiet till en motsvarande pärlplatta som man lägger pärlorna själv efter.
Björn: Ja, precis. Man får göra allt jobbet själv. Man får bara instruktionen. Vilken pärla som ska ligga vart.
Anna: Det är nog så bra. Det påminner lite om 8-bit Super Mario - förenklad grafik. Som man hade på 90-talet i TV-spel.
Björn: Ja, absolut. Det gör det. Där kan man ju få fram lite mer som fotografi. Någonting liknande är också GIF-bilder. Det som fortfarande idag används med GIF-animationer. Korta, ofta roliga videoklipp som är omgjorda till en väldigt begränsad färgskala. Det är kanske någonting jag borde satsa på att göra tekniken för GIF-bilder också, men för 20 år sedan var jag helt övertygad om att GIF var redan över och sjöng på sista versen då. Det skulle inte användas inom några få år, trodde jag. Här är vi 20 år sedan och fortfarande skickar GIF-animationer till varandra. Det är inte alls lätt att förutspå framtiden.
Anna: Gud vad coolt. Du visste vad GIF var redan då.
Björn: GIF var dött redan för 20 år sedan, men fortsatte att leva.
Anna: Det är ungefär som artificiell intelligens. Det kommer i chok. Nu har vi precis haft någon hype. För 20 år sedan var det också hypat. Det återkommer.
Björn: Jag brukar hitta roliga citat om AI och tro att det var någon som skrev det i nutid. Sen inser man att det var skrivet på 50-talet.
Anna: Jag kan verkligen tänka mig att det är så med GIF och det här också. Det är så himla coolt. Om jag försöker förstå lite. Du tar en bild som har otroligt många pixlar. Sen kan man säga att du förenklar en liten… Du delar väl in den i lika stora bitar beroende på hur stor pärlplatta man vill ha. Så förenklar du färgen i den rutan till en pärla.
Björn: Ja, men precis. Gör man exakt så kan man få så att det ser ut ungefär som originalbilden. Problemet är att den där pärlfärgen kan vara ganska olika den färgen som du ville ha. Svarande en speciell pixel. Så det handlar lite om hur man kan kompensera mellan olika färger.
Om man lägger ett visst antal färger nära varandra så blir det sammanlagt som en annan nyans. Så det handlar mycket om hur de här begränsade pärlfärgerna kan samverka med sina
grannpärlor för att det är sammanlagt ska kunna återskapa originalbilden såväl som möjligt.
Anna: Det är skitcoolt. Wow! Shit! Jag är så imponerad av PhotoPearls, men var det så att du satte upp en hemsida och möjliggjorde för folk att köpa den här tjänsten online redan då? Och så lever den till idag?
Björn: Det som jag gjorde var att jag kände att jag skulle kunna gjort det här som någonting helt
eget men jag ville samarbeta med de som tillverkade pärlorna. Det första jag gjorde var att se vilka företagare som finns inom pärlplattebranschen. Jag hittade den största producenten som fanns i Danmark. Så då tänkte jag att då ringer jag till dem. Så ringde jag och insåg att på Jylland så pratar man en väldigt speciell danska som var svår att förstå på telefon. Ett förvirrat telefonsantal senare så insåg jag att det kommer inte bli någon samarbete med pärlproducenten i Danmark. Då gjorde jag i stället så att jag byggde ihop en första pärlplatta och sen åkte jag till
den näst största producenten i världen som befinner sig i Sverige och visade upp att såhär sådana pärlplattor kan man bygga och det här är min tanke att jag ska göra ett program som gör att vem som helst kan få fram pärlplatta för vilka bilder som helst. Ja, fan vad bra. Så då kör vi. Så det blev egentligen ett ex-jobb jag gjorde hos det företaget som gör det som heter Nabbi Pärlor och att vi tillsammans tog fram den här produkten där de paketerade med startkit med speciella färger och på den tiden att man fick med en CD-ROM-skiva som programmet låg på.
Medan det är idag och de har gjort till appar eller kunnat göra direkt på nätet. På den tiden så var det CD-ROM-programmet som gällde.
Anna: Fan vad coolt. Så du gav ut det tillsammans med dem. Fick du någon ekonomisk ersättning av dem?
Björn: Ja, det fick jag absolut.
Anna: Det var ju bra att de inte bara utnyttjade dig.
Björn: Nej, precis. Jag tyckte väl att det var en jättebra ersättning på den tiden. Nu inser jag att det var kanske inte det allra bästa avtalet jag ser. Det var helt okej.
Anna: Vad skönt att höra. Shit vad coolt. Det används fortfarande av den här Pärlplatte-producenten.
Björn: Ja, absolut. Det säljs fortfarande och har varit en ganska bra exportprodukt. Så att den finns i många olika länder.
Anna: Nu behöver man ju, som du säger, inte installera någon hårdvara, ha en CD-ROM-skiva och så vidare.
Björn: Nej, det är lite lättare nu, men sen finns det en viss poäng med det också att man köper sig ett startkit så att man har rätt färger från början. Så att man har rätt färger från början och så där ändå är det en fysisk produkt.
Anna: Just det. Annars kanske man blir besviken på resultatet. Vad skrev du den här mjukvaran i då, för 20 år sedan?
Björn: Ja, från början så gjorde jag mycket experimentering i Matlab. Det var egentligen det
programmet eller språket som jag var mest glad i på den tiden. Sen så gjorde vi om det till C-Sharp. Det var ett väldigt hett språk på den tiden. Så att många teknikval som inte hade varit
allra bästa att ha idag, men så är det. Det funkade i varje fall.
Anna: Ja, vad coolt. Och att det verkar fortfarande funka.
Björn: Ja, sen har vi skrivit om lite sen dess, men grunderna finns fortfarande.
Anna: Din entreprenörskapskarriär tog fart väldigt snabbt kan vi ju konstatera. Du lyckades skeppa en otroligt lyckad produkt vid första försöket verkar nästan så. Hats off till dig.
Björn: Lite så var det ju, men det var inte riktigt entreprenörskap. Jag gjorde det hos ett företag och åt ett företag. Det var ju de då som ägde produkten, men det var väl lite då jag kände att
det här skulle jag hålla på med att ta fram produkter och hade en hel del tankar på liknande saker som man skulle kunna göra. Just det här är att ha som en originalbild ett fotografi som man skulle kunna återskapa på olika sätt. Om man tar som ett väldigt närliggande till exempel korsdygn att man broderar fram fotografier utifrån mönster. Det är även många andra sätt att hur man egentligen med fysiska produkter kan återskapa en digital bild. Väldigt mycket som var inriktat inom textil. Hur man kan väva fram bilder i vävmaskiner och hur man kan sticka fram bilder. Andra former av textila sätt att få fram fotografi och återskapa bilder. Så det tänkte jag att om världen vill ha pärlplattor så kommer man ju vilja ha alla de här sakerna också. Jag tänkte att det här kommer ju bli en supersuccé. Jag startade ett företag och släng mig in i företagandet.
Anmälde mig väl på någon extrakurs för att kunna plocka ut studiebidrag i ett halvår till. Körde det som min finansiering och drog igång, men det blev aldrig den succé som jag hade hoppats att det skulle bli. Nu så här efteråt så inser jag att det är mycket svårt att vänta ut affärer. Jag tog mycket initiala kontakter och jag har inte fått någon sån här uppgift. Jag tog mycket initiala kontakter. Kanske tyckte att intresset var lite svalt eller att det tog ut lite på tiden. Att det var lite segt. Då kör vi på en annan idé stället för att jag hade så många olika idéer så då är det bättre att satsa på nästa kort. Så blev det aldrig någonting riktigt bra av det. Det blev en hel del intressanta projekt, men aldrig någonting som blev riktigt kommersiell. Nu som lite mer erfaren så inser jag att det var ganska bra intresse som kunderna visade. Hade jag varit lite mer ihållig så hade det nog kunnat bli något mer vettigt av det. Efter ungefär ett år så insåg jag att jag får nog börja en riktig karriär på ett vanligt jobb istället.
Anna: …och kasta in handuken? Nej, men temporärt i alla fall. Man måste ju försörja sig också.
Björn: Ja, precis. Någonting som jag har insett nu när jag har kört igång företag igen är att nu är vi ett riktigt starkt team. Det hade underlättat oerhört på den tiden också. Både att vara flera som drivit företag tror jag är en oerhörd styrka och även att ha lite erfarenhet av den branschen som man ger sig in i är också någonting som är väldigt värdefullt. även om det fanns en hel del bra idéer jag hade när jag körde tidigare så tror jag dels att jag var ensam och dels
att de branscherna som textilvärlden var ingenting jag hade någon erfarenhet av eller hur man gjorde affärer där. Det är svårare. Jag säger absolut inte att man inte ska starta ett företag eftersom man har pluggat klart. Det finns vissa utmaningar med det.
Anna: Det är så himla roligt det där. Relativt när man börjar med att försöka känna av intresset. Man försöker mäta det på något sätt och ta tempen på marknaden och så vidare med sin nya idé eller produkt. Så tycker man att mottagandet var svalt precis som du säger, men det kommer ju typ alltid vara svalt. Man måste trycka på ändå. Sen kan man ju inte trycka på om det är ett totalt dött gensvar kanske. Det finns någon form av balansgång där. Det är väldigt svårt att veta som nyexad, en ny entreprenör, att förstå att det där gensvaret var rätt bra egentligen. Man måste ju sälja sig fördärvad ute på entreprenörskapsfältet.
Björn: Sen finns det också den tvärtom-delen av det hela. Jag har misstänkt att du någon gång har tagit upp boken The mom test med någon av dem du inte intervjuat. Då får jag passa på att rekommendera den boken The mom test för alla som vill börja sälja produkter så är den ovärderlig. Där handlar det om att det ofta kan vara tvärtom att du får ett jättebra respons
och bra bemötande från en kund som säger att det låter jättespännande, men att de i själva verket är ointresserade av att köpa din produkt eller att de kan tycka att det är lite spännande, men de har inte mandatet att köpa den. Det är alltid lättare att säga att någonting är
bra. Det låter intressant att berätta lite mer när man egentligen inte är särskilt intresserad av det. Där handlar det om att hitta de svåra frågorna att ställa för att förstå om den här personen
verkligen är intresserad av det du försöker sälja och veta om den har mandat att kunna köpa det eller om du ska prata med någon annan. The mom test är en rekommenderare. Det här själva ordet, det handlade ju om att när du säljer in någonting till din mamma så kommer hon alltid att vara positiv till dig och säga att det är bra så det gäller att om du lyckas få din mamma att säga nej till ditt förslag, då har du lyckats. Det man egentligen ska sträva efter är att få ett nej från sin kund hela tiden och på snabbast möjliga sätt komma fram till att den inte ville köpa av dig. Klarar du av alla de bitarna i att den inte vill köpa av dig, då vill den köpa av dig och då kan du komma till affär.
Anna: Jaha, jag fattar. Det är så svårt att få dem att öppna plånboken när det verkligen gäller.
De kan stå där när man har en kanske prototyp eller bara en pitch och bara men gud det låter intressant, men sen när det verkligen kommer till kritan så ska de spendera riktiga pengar ur sin budget som du säger. Då kanske de inte hade mandatet att göra det eller kanske inte när de tänker efter ville egentligen på riktigt. Hur mycket de än vill supporta dig och den här idén så kanske den inte hjälper någonting i det verkliga livet och så vidare. Det är verkligen precis så som du säger. Det är intressant att de säger att du ska få ett nej, men menar de då
eller hur menar de att du ska få ett nej från din mamma?
Björn: Det handlar ju om att om du har en dålig idé så är det viktigt att du förstår det så fort som möjligt eller att du kommer fram till ett nej. Ett nej från en kund är väldigt mycket mer effektivt om du får det direkt än att du jobbar ett halvår tills du kommer fram till att nej, men de skulle inte köpa av mig ändå. Då har det sluppit slösat det halvåret och om du trots dina försöka att få ett nej inte får ett nej då har du till slut kommit fram till en affär och då har du på ett ganska effektivt sätt tagit emot affären.
Anna: Det är fail quickly liksom.
Björn: Ja precis. Det handlar ju liksom mycket om att det är inte bara ens mamma som vill säga att man har bra saker utan det är lite som ett så här allmänmänskligt beteende. Det är ganska få som vågar säga att det är något att nej men jag tycker det var dåligt jag vill inte ha det och det insåg jag bara på mig själv senast idag så satt jag i ett videomöte med en accelerator som var intresserad av att ta in oss som företag och jag kände direkt att det här är helt fel för oss. Det är
ointressant och det är fel för oss som företag, men jag klarar inte av att sitta och säga det till dem att nej vi tycker att ni är en dålig accelerator som inte passar oss utan det blir lite mer att man sitter och ja det kan vara intressant och skicka lite mer information så ska jag titta på de länkarna sen. Fast man egentligen redan har bestämt sig för att nej men vi kommer inte gå vidare med det här och det är ju så för alla ens kunder. Det är då man ska försöka så snabbt som möjligt ta sig igenom för att just komma fram till var det en viktig kund eller
kommer det inte bli en riktig kund.
Anna: Jag fattar. Man vill ju vara trevlig liksom.
Björn: Ja precis.
Anna: Man är trevlig till punkten att det är nästan osportsligt eller så här. Det är inte schysst liksom.
Björn: Nej, men samtidigt så ligger det ju på något sätt så imprentat i en som människa att man ska vara snäll och trevlig.
Anna: Ja.
Björn: Då är det svårt att säga nej tidigt.
Anna: Exakt. Ja men det där är så sant, men det skulle ju vara så mycket bättre som du säger att bara få sanningen liksom.
Björn: Ja.
Anna: Gud det här kan jag prata om länge som helst. Nu har vi derailat lite,men låt oss komma tillbaka till din entreprenörskapsresa. Du har, du är ny exad från Linköpings universitet. Du gjorde ett exjobb som var framgångsrikt och sen testade du på att ta det steget vidare kan man säga i egen regi. Du la ner det efter något år där och du kanske började jobba då på riktigt så att säga liksom. Vad hände sen? Vad gör du? Vad sysslar du med?
Björn: Ja, jag har väl egentligen tre stycken olika jobb innan jag började min entreprenörsresa igen. Där testade jag lite olika saker. Dels så eftersom jag var nära textilindustrin tidigare under
min entreprenörskapsförsök så slutade jag med att jag började jobba på det som idag heter SVP Group som är bland annat Husqvarna symaskiner men även Pfaff och Singer symaskiner. Där jag jobbar mycket med utveckling av nya produkter, nya idéer, hur man kan få dels symaskinen att brodera fram mönster som är likt fotografier. även titta på hur man kan automatisera symaskinen med hjälp av kameror och liknande och titta på olika nya former av
teknik på någonting som heter konceptutveckling. Det var mycket som uppfinnarverkstad som passade mig alldeles utmärkt.
Anna: Det låter jättekul.
Björn: Det var kul. Sen kom en ekonomisk kris och jag blev uppsagd därifrån. Vilket är tråkigt på ett sätt, men samtidigt så är det alltid en väldigt stor möjlighet.
Anna: är det finanskrisen som vi pratar om?
Björn: Ja, jag tänkte återkomma till det sen med vilken bra möjlighet det kan vara att bli uppsagd. Det slutar med att jag istället började jobba på ett företag som då hette Digital Vision, nu heter det Image Systems, som jobbar mycket med program för att restaurera filmer men också för att förbättra filmer i färgsättning. Det som kallas för color grading med en tekniskt term. Att få det att se mer levande ut eller skapa en viss effekt i filmer. Hur man kan få det gröna grönare. Den typen av delar att skapa mer eller mindre skärpa i olika delar av scenen. När man har spelat in en film att man kan i postproduktionen få den att se ännu lite bättre ut.
Anna: Som ett filter eller?
Björn: Ja, lite som ett filter, men som man aktivt som det sitter en person och jobbar med aktivt i många månader för att förbättra en oftast en Hollywoodproduktion eller någon mer high end-TV-produktion. Det var jättekul. Framförallt när man kunde se hur människor jobbar med
det man själv har tagit fram och lägger tid på. De här nya filtrena som jag har tagit fram nu används i den här nya Hollywoodfilmen som kommer ut i nästa vecka.
Anna: Coolt!
Björn: Det var riktigt kul att ha den anknytningen till verkligheten. Så där jobbade jag i några år innan jag inser att jag ska nog tillbringa resten av mitt liv i Jönköping och skaffa familj. Min blivande fru insåg att det var bättre för oss att bo i Jönköping så då flyttade vi hit i slutet av 2011. Jag började jobba på ett företag som heter KapschTrafficCom där jag jobbade med stereokameror och en teknologi som bygger på att man har två kameror som tittar på samma bild. Utifrån skillnaden mellan de två kamerorna så kan man mäta djupet i bilden lite som det mänskliga seendet med två ögon och att vi kan få djupseendet med våra två ögon på samma sätt kan man då bygga upp det med kameror istället. Tillämpningen av det här är inom
vägtullar där man har de här kamerorna för att kunna mäta in fordon, var de befinner sig, var de kör, att man trackar fordon och att man kan mäta hur stora de är och var de har axlar, hjulen, hur många axlar man har och andra former av hur man kan skilja olika fordonssorter åt, om det är en buss eller lastbil för att är det vägtullar så kan det vara så att man betalar olika mycket beroende på hur stor de är och vilken typ av fordon de är.
Anna: Just det! Coolt!
Björn: Och den här stereo-kameran används även för att kunna trigga kameror som tar kort på nummerskylten och för att kunna inse vilka fordon man har, transponder som kan vara ett sätt att betala för vägtullen och Kapsch är ett österrikiskt företag, men köpte i början av 2000-talet upp ett ganska stort svenskt företag inom vägtullar och det är skälet till att Kapsch har funnits i
Jönköping just.
Anna: Vad hände sen då?
Björn: Ja, jag jobbade där i några år som mjukvaruutvecklare. Sitter och jobbar mycket med algoritmerna för de här stereo-kamerorna, men är samtidigt väldigt intresserad av hur det här används och hur affärerna görs och så vidare och det blir lite som en naturlig fortsättning att jag sedan går över till ett produktchefsjobb för samma produkter. Där det då blir ett ganska internationellt fokus på det hela eftersom vi framför allt sålde till länder över hela världen - mycket fokus på USA och Australien. Så där blir lite förändring för mig från att ha varit ganska
tekniskt inriktad, jobba med algoritmer och mjukvara, bildanalys så går det över lite mer kring...
Anna: den kommersiella biten kanske?
Björn: Ja, det blir ganska mycket kommersiellt. Exempelvis förstå hur man ska, ändå med teknisk koppling, hur man ska kunna utveckla en produkt på rätt sätt för att kunna få den att bli så kommersiellt framgångsrik som möjligt. Så det jobbar jag med i cirka sex-sju år, fram tills för nästan på dagen nu, två år sedan, då vi alla på kontoret i Sverige, som en litet av en blix från klar himmel får beskedet att hela utvecklingsavdelningen här i Sverige ska läggas ner. Och jag då blir uppsagd igen. Vis från erfarenhet så vet jag att det är inte så tråkiga besked som man kan tro utan att det uppsagd är alltid en stor möjlighet som öppnar sig och det kände jag verkligen då. även om det samtidigt var tråkigt så förstod jag att det här skulle kunna leda till någonting intressant.
Anna: Man pushas lite utanför sin comfort zone. I Sverige är det ganska schyssta villkor runt det där med att bli uppsagd också.
Björn: Ja, precis. Vi hade väldigt bra villkor skulle jag säga. Det var lite konstigt, man fick
"att du är uppsagd och din sista arbetsdag är om ett och ett halvt år", vilket är lite ovanligt, men då var tanken att just den verksamhet som vi bedrev här i Jönköping att den skulle flyttas över till huvudkontoret i Wien och att man då ville ha, oss som jobbade med olika skulpturer, att vara lite olika längd för olika personer, men att man skulle stanna ganska länge för att stötta en övergång till den här kompetensen i österrike. Trots ganska goda villkor för det så var det väldigt många som ganska snabbt valde att ta andra jobb istället. Vi på min avdelning som jobbade med stereokamera kände att det här kommer inte hålla. Det är inte så många som kommer att stanna, utan folk försvinner iväg. Vad kan vi göra åt saken? Vi har ju superspännande teknik här, vi vill fortsätta jobba med det här, vi vill fortsätta jobba tillsammans och då kände vi att borde vi inte kunna starta ett företag istället och att vi istället för att stanna på företaget i ett och ett halvt år att vi gör det som ett konsultupplägg. Då presenterade vi det som ett förslag till företaget och de insåg att det här är ett bra sätt att veta att personer kommer att finnas tillgängliga och kunna hjälpa till så att vi gjorde om det helt enkelt till ett konsultupplägg. Vi startade vårt företag och började konsulta på ungefär halvtid för att få en
startfinansiering i företaget samtidigt som vi börjar då skissa på våra egna planer och våra egna produkter. Vad vi ville göra med vår tid och vad vi ville ta fram.
Anna: Hur många var ni i den här gruppen?
Björn: Ja, vi var sex stycken var vi som startade från början och sen så har vi nu har vi blivit åtta stycken i företaget.
Anna: Coolt! Det är svinsmart att, som du säger, då kan ni självfinansiera er uppstart av den produkt ni kanske egentligen vill bygga som är mer skalbar kanske än vad en konsultlåda är.
Björn: Precis och jag tror att det där är väldigt viktigt just när man ska starta ett företag att
ha en bra plan på hur finansieringen ska se ut. Det var väl lite det jag inte hade när jag startade
efter examen att ta studiemedel ett halvår till, det är kanske inte den mest långsiktiga planen på hur man ska få lönsamhet i ett företag. Lite den här naiva tron att vi kör på och sen ett halvår eller år så då kommer det nog börja ta in pengar så att det kommer gå runt. Man bör nog ha funderat igenom hur ska man kunna klara det ekonomiskt. Det kan ju vara att man vet med sig att man kan leva ganska snålt under en tid och klara det på det sättet eller att man vet me sig så att det kommer kunna finnas vissa inkomstströmmar efter en viss tid, men som sagt att man ändå har tänkt igenom den planen tror jag är väldigt viktigt. Någonting som man kan såklart göra är ju att ta in visst kapital, att använda sig av affärsänglar eller större VC-fonder och så., men det är lätt där tror jag att underskatta hur pass etablerade de vill ha företagen de jobbar med. Där finns det så att säga ett glapp från att man startar till att man är investeringsmogen. Det glappet tror jag är den största utmaningen för väldigt många företag. Hur man
klarar sig fram till ett steg där någon är beredd att investera i ett företag.
Anna: jag har ju sett kompisar till mig som har fått investering på en powerpoint, men å andra sidan så då måste de ju ge upp så himla mycket av bolaget för att har du inte bevisat
proof of concept eller bevisat någonting så vill man ju att de ska ge ifrån sig mer, helt enkelt. Utifrån ens egna perspektiv så vill man ju såklart ha kvar så mycket andelar som möjligt och vill ge upp så lite som möjligt. Så då som du säger vill man ju gärna dra på det där så länge som möjligt egentligen om det går att lösa på något sätt. Så det är ju verkligen - det är en strategisk fråga som påverkar företag och produkten liksom otroligt mycket.
Björn: Ja, verkligen och du har ju helt rätt att visst har man en bra så att säga har man en bra pitch har man en idé som investerare kan tro på. Det är fullt möjligt att få investerare att hoppa på tidigt och är man beredd att släppa en lite större del där. Absolut kör på det. Jag kan tycka att det kanske är då är det bättre att göra så än att man ska svälta sig igenom två år innan man… för att i slutändan ge bort 10 procent av företaget för samma peng som man kanske fick ge bort
25 eller 30 procent av företaget på från början. Jag kan tycka att, ja men kör på istället även om man får lite mindre ägande. I vårt fall har det blivit som sådant att eftersom vi hade den här väldigt bra intäkt från början med konsultupplägg så så har vi kunnat behålla ett helt ägande av företaget och gör det fortfarande än idag då. Sen så börjar vi nu titta lite på hur vi ska ta in riskkapital och hitta rätt form av ägare för att stötta upp oss och egentligen då fasa ut de konsultintäkterna vi har för att kunna koncentrera oss helt på våra produkter.
Anna: Okej, shit vad coolt. Nu är vi framme vid bolaget här i fråga. Det är så otroligt coolt, men kan du berätta lite om hur ni kom på själva produktidéen eller vad är produktidéen med XENSE Vision?
Björn: Absolut. Det vi kände då när vi startade är att vi har ju väldigt stark kunskap inom just det här med stereovision, hur man designar stereokamera, hur man använder sig av den
informationen som man kan få ut av stereokamereor och vi har även väldigt stark kunskap hur man använder det inom just trafik, olika trafiktillämpningar och vi har även en ganska god branschkunskap och känner många kunder och så inom trafik. Vi kände väl att vi borde kunna hitta någon form av trafiklösning som ändå inte är en direkt konkurrerande verksamhet till den
vägtullstillämpning som vi hade jobbat med inom Kapsch tidigare. Vi spånade väldigt mycket på olika idéer och tillämpningar där vi tidigt stadie spånade på alla möjliga olika idéer, men riktade in oss rätt mycket på det här med just stereo och trafik. Vi hade under många år, hade vi haft
mycket tankar på andra sätt som man skulle kunna använda sig av den här typen av teknik inom trafik för olika delar och det hade väl inom Kapsch funnits ganska mycket intresse för det, men sen i slutändan blir det alltid att ja, vi tjänar våra pengar på vägtullar och vi behöver koncentrera vår utveckling på det som är vår kärnverksamhet. Så att det aldrig riktigt blev någonting av de där idéerna inom Kapsch, vilket ju ibland kunde vara lite frustrerande när man kände att det här är ju superbra tillämpning, det här borde vi verkligen fokusera lite på och investera lite i och så blev det aldrig så. Där var det även många gånger så var det mycket tankar på att kanske starta upp företag redan då att vi borde ju, nu säger vi upp oss och startar ett företag inom det här området istället. Jag fick ganska många olika propåer från tidigare kollegor också som hade funnits på Kapsch som kände att ja, men ska vi inte dra igång och starta ett företag inom det eller det området där vi använder just oss av stereovision och hur man kan få till det. Det som egentligen stoppade mig från att hoppa på de tågen då, det var väl just det här med finansieringsbiten som vi egentligen då löste här när vi fick en spark i baken och bokstavligt talat blev sparkade från jobbet.
Anna: Ja, men precis.
Björn: Det vi slutändan landade i då när vi hade funderat och stött och blött ganska många gånger var att det finns ju ett stort problem inom det här med självkörande bilar. Någonting som
nu senaste året har uppmärksammats ganska mycket att det kommer bli svårt för självkörande bilar att klara allting. Just då så var fortfarande fokuset att "det är självklart att
självkörande bilar kommer komma hyfsat snart och klara alla möjliga problem". Vi såg just att när det blir en väldigt tät trafik situation när det är många aktörer inblandade och det finns fotgängare som inte är fullt synliga utifrån fordonets egen synvinkel och det gemensamma beslut som kan tas mellan olika fordon och fotgängare så kommer det självkörande fordonet
ha väldigt svårt att klara det och om det klarar det så kommer det svårt att klara det på ett effektivt sätt. Där kände vi att om vi då istället kan ha sensorer som sitter i infrastrukturen i en korsning eller på ett annat just sådant komplicerat trafikmässigt ställe så skulle vi kunna kommunicera informationen med den självkörande bilen. Att helt enkelt förlänga bilens eget
synfält och kunna visa vad som finns gömt bakom en buss eller en skåpbil eller en husvägg eller någonting annat som blockerar synen för det här självkörande fordonet eller dess sensorer.
Så det var vår tanke att genom att sätta sensorer fast i infrastrukturen så skulle det självkörande fordonet få en helt annan möjlighet att kunna fatta korrekta beslut i körandet. Så det kan ju till exempel vara när det självkörande fordonet upptäcker en fotgängare i dagsläget så upptäcker den en fotgängare, den blir osäker, vet inte vad som händer med den och bromsar snabbt, och skapar en farlig situation för bilen bakom, men är då istället säker med fotgängaren. Om vi har rapporterat den här fotgängaren till bilen långt innan så vet bilen att snart kommer att se en fotgängare, den rör sig i den här hastigheten i den här riktningen och vet mycket. Den behöver anpassas i vägen, hastighet för att undvika farlig situation med fotgängaren och då på ett mjukt sätt kunna bromsa för att inte bilen bakom ska krocka in i den.
Anna: Shit vad coolt, men hur funkar det här i en praktisk? Ni måste sätta upp kameror i korsningar som Trafikverket kanske äger eller förvaltar i varje fall och sen måste ni skicka data via molnet till alla Tesla och andra självkörande bilar där ute via något standardiserat API. Jag har ingen aning. Hur funkar heller tecken bakom?
Björn: Du är inne på helt rätt frågor och det är väldigt många ganska stora olika frågeställningar och problem som du tar upp där. Om man börjar med det rent kundmässiga som du säger Trafikverket, det kan definitivt vara en tänkbar kund. Mer inne i städer så är det oftast staden självt eller då kommunen, trafikkontoret på kommunen, som är ansvarig för trafiksituationen där. Vi ser väl att det är egentligen att det kommer att vara vår främsta slutkund. Sen om det är vi som gör affären med staden direkt eller om vi säljer till ett större företag som gör en mer övergripande trafiklösning till en stad - det får vi väl fortfarande se hur det kommer definieras, men det vi tror är att det är staden som kommer förstå hur mycket trafiknytta om man kan få med den här typen av sensorer och vilja då förbättra trafikflödet i olika korsningar som skapar
Trafikproblem. På det sättet vara kunden som köper det här av oss. Om jag sen går vidare på den nästa frågan där med hur man kommunicerar med fordon så är det också någonting där det finns flera olika konkurrerande tekniker idag inom det som kallas för V2X som då ska stå för Vehicle to Everything. Det handlar då om hur fordon ska kommunicera med varandra, hur fordon ska kommunicera med infrastruktur, hur fordon ska kommunicera med molnbaserade lösningar och annat. Där finns det då olika standarder och teknikval om man har en dedikerad utrustning som sitter nära fordonen som skickar information direkt till fordonen eller om man använder sig mer av Wifi-meddelanden eller om man använder sig av LTE, 5G den typen av mobilkommunikation. Där försöker vi väl egentligen att inte ta så mycket ställning i den frågan utan mer vara öppen för att det kan lösas på lite olika sätt och så låter vi de som vill slåss det i kriget få slåss det och så säger vi att vi kan kommunicera på olika sätt med fordonet. Så får väl...
Anna: Ni kan jacka in liksom oavsett.
Björn: Ja, de som vinner det standardkriget är de vi kommer jobba med helt enkelt. Så där vill vi inte vara för bestämda i dagsläget. Sen så just där hur man då kommunicerar med alla Teslor och alla andra sorters fordon. Det är också en standard som absolut inte finns idag. Det är där vi lägger mycket av vår tid just nu i samarbeten med många olika företag inom fordonsbranschen att just titta på hur kan de ta del av den datan vi skickar på effektivast sätt. Vad är det för slags information som verkligen hjälper dem? På vilket sätt kan de ta del av det här också? Fuse:a vår sensorinformation med den sensorinformationen som de kan få fram i sina fordon. Så det är där vi lägger mycket krut just nu i att just titta på de delarna tillsammans egentligen då att komma fram till hur ska morgondagens standarder se ut inom det här området för att det ska kunna bli på ett så effektivt sätt som möjligt och att det inte blir just ett sätt att lösa det med en Mercedes och ett sätt med en Hyundai och sådant utan att det alltid sker på samma sätt.
Anna: Jag kan verkligen tänka mig att alla de har liksom pysslat lite på var sin kammare och inte riktigt synkat sig.
Björn: Ja, nej men så är det. Det här är ju lite otrampad mark kan man säga. Det finns ju ingenting definierat utan det är väldigt mycket försök och sådant som pågår på det här området.
Därför är ju alla lite på ute på sin kant. Det kommer att ta några år innan det mer har stabiliserat sig till tydliga standarder.
Anna: Men exakt. Jag fattar. Gud vad spännande. Det är verkligen framtiden. Det känns som att förutsättningen är att sätta en standard för det här. Datan ska vara strukturerad på det här sättet och kommer man fram till det har man kommit väldigt långt på vägen, men bara att komma överens om det är ett stort stort steg. Hur kom ni fram till namnet då? Det brukar jag alltid fråga om.
Björn: Ja, det är en bra fråga. Vi bollade väldigt många olika namn. På olika sätt. Vi kom vi fram till en hel del som vi tyckte var riktigt bra. När man testade dem och olika personer så hittade de ju varför det var ett väldigt dåligt och opassande namn. Så fick man stryka det också. Till slut så var vi just där med XENSE vision. Alla gillade det ganska mycket. Det var ingen som var riktigt motståndare till det. De flesta tyckte att det var ett ganska bra namn. Det som vi tänker med namnet är att det ska anspela på, även fast det egentligen inte betyder någonting med XENSE, så ska det lite anspela på att det blir som Extended Senses, så att det blir en Extra sense. Att man får ytterligare förstärkning av sina egna sinnen, men att det ändå är koppling just med Vision med just hela maskinseende delen. Så det är det som ligger bakom.
Anna: Ja, men jag förstår. Ni har ju egenutvecklade sensorer eller stereokameror och så där. Hur tar man fram en sån?
Björn: Ja, det är väl inget som man kanske vanligtvis bara börjar skruva ihop och använda. Från början var faktiskt vår tanke att vi skulle, även om vi då visste hur man gör för att ta fram egna sensorer, så var vår grundtanke att vi inte ska ta fram någon egen hårdvara, utan vi ska använda off-the-shelf-produkter, men vi testade ju väldigt mycket olika och kunde inte hitta någonting som var riktigt bra eller som funkar på det sättet som vi ville att det skulle funka.
Det var alltid någon form av begränsning som vi inte riktigt kunde leva med för våra tillämpningar. Efter ett tag så insåg vi att vi måste faktiskt bygga det här själva. Sen så handlar det om att bygga en stereokamera så är det inte elektronikutveckling av den allra mest avancerade sorten. Det handlar ju mycket om att sätta ihop komponenter som finns att tillgå.
Anna: Ja, jag fattar - som att bygga en egen dator?
Björn: Ja, precis. Det handlar om hur man ska pussla ihop kameror och elektronik och olika former av hårdvaror på ett effektivt sätt i en bra mekanisk förpackning. Det är det vi gör när vi tar fram våra egna sensorer. Det är inte riktigt rocket science på det sättet, men ändå någonting som man måste ha ganska mycket domänkunskap för att kunna förstå hur man gör på ett effektivt sätt.
Anna: Och optimerat för ert use case. Ja, precis. Jag förstår. Shit vad coolt. Okej, och intäktsmodell? Vi nosade lite grann på vilka som skulle kunna köpa in det här och så där. Har ni tänkt på någon prismodell eller var står ni i de tankebanorna?
Björn: Vi ser väl att när en stad, som vi hoppas kommer fram till insikten att vi behöver en sådan här sorts system för att förbättra vår trafiksituation, det kommer ta ganska många år innan vi är där för det bygger på att det är en relativt hög andel självkörande fordon som faktiskt kör i staden eller i den aktuella korsningen. Där tror jag att vi är ganska många år bort ifrån. Så exakt hur den intäktsmodellen kommer se ut, hur affärsmodellen är, det är vi inte helt på det klara med än. Jag anser att vi inte behöver vara på det klara med det heller eftersom det är så mycket som kan hinna utvecklas på den tiden. Så då står man inför problemet att vi ska inte kunna tjäna några pengar på många år. Där tänker vi väl oss att vi, i våra olika projekt med att
komma mot det här målet, så gör vi mycket installationer där man även kan ha nytta av det här på mer sätt här och nu. Att till exempel om man utrustar en korsning med den här typen av sensorer så får man en väldigt noggrann förståelse av hur trafiken ser ut både i realtid och över mer historiska tidsperspektiv. Så att man dels kan optimera trafiken i realtid att kunna styra trafiksignalerna på bästa sätt för att öka trafikflödet, men också historiskt se på trafikflöden och kunna optimera, ta bort olika former av hinder och saker som gör att flödet inte blir optimalt och på det sättet kunna då styra trafiken på ett bättre sätt. Så där ser vi att det finns definitivt
intäktsmöjligheter att få redan nu direkt. Sen det som vi just nu bygger mycket av våra intäkter på, förutom det som jag nämnt med att vi gör även konsultarbeten, men det vi får in mest pengar på nu det är inom olika former av forskningsprojekt där vi egentligen slår flera flugor i en smäll. Dels så får vi finansiering och det kan vara till exempel från Vinnova, från Trafikverket, en del på olika EU-finansieringsmöjligheter. Så att vi får en del pengar där, men det är ofta att man samarbetar även med väldigt intressanta partners som kan bli även kunder i fortsättningen. Det handlar om samarbeten med kommuner, städer, men framför allt också mycket med fordonsindustrin och telekomindustrin och liknande. Så där får vi rätt former av kontakter, samtidigt som vi också kan utveckla vår egen teknik och våra egna produkter. Den typen av forskningsprojekt är ju superbra på många olika sätt. Det är väl någonting jag rekommenderar för de som har ett företag i ett ganska tidigt skede som behöver ha, som inte riktigt får den form av intäktsströmmar som man har tänkt ha på längre sikt, så är ju forskningsprojekt verkligen någonting att rekommendera om man har rätt teknologi för den typen av utlysningar som finns.
Anna: Ja, men exakt, jag förstår - det är en win-win-situation, men du, vi måste också prata om lite tech stack och den mjukvara som ni har. Hur har ni byggt den och vad gör den och vad för programmeringsspråk och så vidare har ni använt er av och varför då?
Björn: Där kan jag väl säga på en gång att jag är ju egentligen inte den bästa personen att prata med på XENSE Vision om det här för att vi är åtta personer idag och jag är väl egentligen den enda av de åtta som inte aktivt kodar, men visst har jag lite koll på vår tech stack. Man kan säga att vi bygger väldigt mycket på open source - så mycket som vi kan. Det är mest programmering i Python och även en hel del C++. Vi kommer allihopa från C++-världen, men det ska man säga det rör sig ju mer och mer åt Python att man kan få väldigt mycket optimering gratis idag som man tidigare var tvungen att jobba ganska hårt med optimeringar direkt i C++ som är instruktioner mot CPU och så liknande idag blir det ganska mycket GPU-baserat som man kan föra över till GPU. Vi gör beräkningar både GPU- och CPU-mässigt. Ja, du lyckades jag besvara frågorna där eller?
Anna: Ja, absolut och sen är ni lite liksom teknikagnostiska vad gäller själva kopplingen då till de självkörande bilarna och mottagarna av er data. Att den vägen inte är riktigt bestämd utan ni anpassar efter kunden kanske då eller?
Björn: Ja, men det skulle jag säga. Där försöker vi verkligen vara så öppna som möjligt. Jag skulle säga just det där med teknikagnostiska är väl någonting som vi försöker vara lite som ledstjärna även i det interna, det vi gör i våra sensorer och vår mjukvara. Vi inte försöker bygga in oss för mycket till exempel så att man är även om Nvidia är jättebra vid att använda Nvidia-produkter så är det klassiskt att man kan råka optimera sig för mycket mot till exempel just Nvidia och sen så är man fast där för all framtid. Det vet du att många inom just fordonsbranschen och självkörande lätt hamnar i den typen av fällor. Där försöker vi också vara så - att vi inte binder upp oss på en speciell teknologi utan kunna vara ganska snabba på att byta.
Anna: Ja, men jag förstår. Ni har väl fått finansiering från både Vinnova och Trafikverket förstår jag det som, säkert kanske fler, jag vet inte. Vad har du för tips då till dem som också vill söka investering från sådana typer av parter?
Björn: Jag skulle säga att framför allt titta på vilka former av utlysningar som finns mycket från Vinnova, sen kan det ju vara från specifika andra myndigheter också, till exempel i vårt fall Trafikverket, men ofta går väldigt mycket utlysningar via Vinnova. Det finns också oerhört mycket via EU. Vi har inte riktigt kommit in på den biten än, men vi börjar titta där. Så där kan inte ge så mycket råd, men än det verkar vara lite bökigare att gå den vägen även om det finns kanske större pengar i slutändan. Har man en teknik som skulle kunna vara relevant för de olika utlysningarna som Vinnova har, då är ju framför allt tipset att hitta vilka företag eller myndigheter, kommuner och liknande, skulle jag helst vilja samarbeta med? Vad skulle föra min affär framåt, vad skulle vara viktigast för att vår produkt ska kunna bli framgångsrik? Vilka vill jag göra ett samarbete med? Och så kan vi tillsammans då göra någonting som skulle passa bra för den här utlysningen som Vinnova har? Då kontakta de olika företag och myndigheterna och
pitchar in i det och säger att nu har Vinnova den här utlysningen. Jag tror att det skulle vara jätteintressant att göra den här typen av projektet där vi använder oss av våra produkter eller vår mjukvara och i kombination med det som ni jobbar med inom det här området och som
den kommunen är intresserad av och så vidare. Att man då tillsammans bildar ett konsortium som gör en ansökan inom det här. Det kan ju också vara så att man gör sitt eget företag lite känt inom sin bransch och det kan ju finnas lite olika branschorganisationer som man kan vara aktiv inom. Till exempel inom mobilitetsområdet där vi är och så finns det en organisation som heter Drive Sweden som är väldigt stark och där finns bra samarbetsvilja. Att man till exempel i en sådan organisation då kan försöka förklara vad det är för någonting man gör och på det sättet om man har tur blir kontaktad av någon annan som vill göra en typ av ansökan där de ser att just din teknik skulle vara effektiv och bra att ha med här. Det är inte alltid så lätt att bara bli kontaktad utan i många fall så måste man ju aktivt jobba för det själv också så även om det är bra synas och berrätta vad man gör och hoppas på det bästa så är väl mitt råd att komma med en klar och tydlig idé och förklara för de andra varför de skulle vara väldigt bra att samarbeta med och varför ni tillsammans skulle kunna bygga någonting jättebra som även skulle kunna få finansiering från en Vinnova-utlysning.
Anna: Exakt. Jag håller med, sen pratade vi lite grann också hur din bild av företagandet har förändrats genom din karriär så kan du inte förklara det lite grann och hur det skiljer sig från hur du tänkte där från början.
Björn: Ja, som sagt, hur man börjar företagandet direkt efter att man har pluggat är ju - jag är ju imponerad av dem som gör det. Jag försökte själv, men jag tror man ska vara lite ödmjuk
inför att det inte är helt lätt. Man har inte den branschkunskapen som kanske krävs och man har heller inte så mycket erfarenhet av hur affärer görs. är man i det skedet direkt efter man har pluggat så visst man har inte lika mycket, man har kanske en annan ekonomisk möjlighet. Man är van att leva snålt. Man har inte skaffat sig så dyra vanor än så då det är ett utmärkt tillfälle att börja testa på, starta företag, men då skulle det definitivt rekommendera att vara fler när ni gör det och ta med någon som har lite mer branscherfarenhet när det görs. Det är väl så jag känner verkligen nu att den här gången så hamnade det nog rätt för att nu var vi rätt team direkt från början. Vi kände varandra väl, vi hade jobbat tillsammans länge. Vi visste hur man kan samarbeta på ett effektivt sätt. Jag tror att det hör man i varje fall om att det är en ganska vanlig fallgrupp för många företag att man sätter ihop ett team som inte har jobbat tidigare och så börjar det gnissla lite och sen så kör man i diket för att man man visste inte riktigt hur man skulle samarbeta på rätt sätt från början. Allt som vi redan gått igenom redan innan vi startade företaget så därför har vi fått en flygande start på det sättet och kan jobba tillsammans bra. Just det här att man kompletterar varandra, det är väldigt svårt att driva ett företag själv och vara bra på allting - på all teknik som behövs och på affärsutveckling på att prata med kunderna och göra alla delar som behövs. Det är en utmaning och där rekommenderar jag också jättestarkt att man är ett team som kan komplettera varandra för att klara alla bitar. Och sen visst man behöver inte klara alla bitar, det är lite som i vårt fall, vi täcker upp mycket, men vi är även med i en inkubator
som hjälper oss med många av de delarna som vi kanske själva inte är så starka på och där de coachar oss i hur vi på bästa sätt kan minska de gapen och klara även de bitarna. Så det rekommenderar jag också mycket att man tar hjälp där man kan få den och en inkubator är verkligen till för att stödja och hjälpa företag. Sen vet jag att det inte alltid är helt lätt att bli antagen till en inkubator, men det tycker jag alltid kan vara bra att försöka med i alla fall och de är ju alltid intresserade av att diskutera med företag och med dig som har företagsidéer så det tycker jag. Ta kontakt med din lokala inkubator.
Anna: Ja, men grymt! Super! Tiden springer iväg. Vi har snackat supermycket, jag har lärt mig jättemycket om det här stereovision som jag inte kunde någonting alls om innan. Så himla coolt, men du, vill du också dela med dig av några kriser, misstag eller lärdomar och tips till oss som också vill bygga egna techprodukter och -företag?
Björn: Ja, jag tror just när det gäller kriser så har vi på XENSE, vi än så länge lyckats undvika dem. Jag tror väldigt mycket i det har varit just att vi känner varandra så väl sedan innan och
inte bara jag utan även en del av de andra som är med i XENSE har haft företag innan. Där har vi ju alla gjort misstag och lärt oss ganska mycket utifrån det. Det kanske är det som kan vara ett tips att det är ofta som man behöver göra några misstag och kanske misslyckas med några företag innan man blir tillräckligt erfaren för att verkligen få till det i ett försök två eller tre.
Anna: Ja, exakt! Verkligen!
Björn: Jag tror att man ska vara ödmjuk för att misslyckas och ödmjuk för att det kan
ge nya möjligheter och även det som jag nämnde där med att bli uppsagd att det kan vara en väldig möjlighet också. Ja, men att se potential där man kanske vanligtvis fokuserar på problemen istället, det är ett tips.
Anna: Mm, jag förstår. Verkligen! Det är så coolt att höra om er som ju liksom självfinansierar er via consulting då till följd av uppsägningen. Väldigt spännande twist på det hela. Man kan nästan säga att jag gör samma sak fast i liten skala. Jag frilanser i egen låda liksom att tar mig an uppdrag och sådär inom techproduktutveckling och sedan bygga egna techprodukter själv vid sidan av som finansierar dem tills att de kanske drar in så mycket att jag slipper ta uppdrag. Så det är liksom att vi sitter lite i samma låda eller vad säger man, i samma båt. Det är också ett tips kanske till lyssnarna liksom att man kan självfinansiera sin entreprenörskapsresa på det här sättet.
Björn: Ja, precis, och då måste jag fråga vad är det som har hindrat dig då från att köra den här Powerpoint-presentationen och ta in fett riskkapital direkt från början och satsa stenhårt på din idé?
Anna: Jag gillar ju idéer som passar att självfinansieras och de är inte riktiga riskkapitalanpassade idéer skulle jag säga. Det är som i ett av våra företag nu som heter Flowby. Där är det mer så här att vi har kapital. Vi har bara inte rätt kontakter eller rätt know-how på hur vi ska skala det. Så då letar vi mer efter advisors kanske än just investerare, men sen stänger vi inte dörren för om någon vill både bli advisor och investerare, men vi är inte desperata i första hand efter den där pengapåsen. Vi vill verkligen få det att flyga själv med små medel. Riskkapitalprodukter kan vara sådant som har extremt stora skalfördelar eller en Winner takes it all-marknad exempelvis. Jag fokuserar mycket på produkter som funkar i liten skala och sen kan man skala upp dem. Om man får ut dem ganska snabbt ur dörren och i händerna på kunderna så börjar man få in pengar och på så sätt självfinansierar sig. Jag har valt produktidéer som jag tror på som inte kanske behöver riskkapital från första början. Jag vill inte vara så mycket i beroendeställning till någon annan. Att rapportera, bara den administrativa arbetsbördan med att ha dialogen med en investerare tycker jag känns jobbig. Jag sade upp mig från första början för att jag absolut inte ville ha ett överhuvud eller någon som man rapporterar till, någon som kollar lite vad man gör hela tiden. Jag vill vara så fri och så oberoende som möjligt. Det är därför jag driver saker i egen låda. Det var min motivering från första början. Då kommer jag sätta mig knät på en nästan chef igen om jag skulle ta in alldeles mycket riskkapital. Man ska aldrig stänga dörren, man ska aldrig säga aldrig.
Björn: Jag förstår det och håller med dig. Om vi nu tar in någon eller några investerare till hösten så ska det bli intressant att se hur det utvecklas. Jag hoppas att det ska kunna bli en ganska positiv upplevelse där man känner att de här investerarna har investerat i det kanske inte bara för att tjäna pengar, men det är helt okej, men inte bara gör det som en investering och sen väntar de i fem år till att de ska kunna kassera in. De är aktiva i hela den här resan och verkligen engagerar sig i företaget. Det är den typen av investerare som jag hoppas att vi ska kunna hitta. Jag tror faktiskt att det finns ganska många av dem där ute. Från de kontakter som jag har haft hittills så tycker jag ändå att investerarna har varit lite mer vanliga människor än vad man först kan tycka att de verkar som. De är inte alltid så läskiga som de kan verka.
Anna: Just er affärsmodell lämpar sig väl bra för riskkapital. De bidrar inte bara med pengar, men också med mycket mjuka värden som kontakter och praktiska råd. Hands on-hjälp i de bäst fungerande relationerna. Man vill ju inte som du säger hamna i den där situationen att de ger en pengapåse och sen är det hands off och så checkar de in. Då vill man ha en avrapportering, men har noll engagemang i att få det att gå framåt. Det är ju liksom mardrömmen. Lite olika syn och tankar kring de här bitarna. Det är så roligt i en entreprenörskapsresa. Vad kommer först? Vissa drivs av att de bara vill starta bolag. Vissa vill lösa ett problem. Vissa vill få socialt erkännande. Man kan vara otroligt driven av olika
typer av mål. Jag har alltid haft det här oberoendet som högsta primära måltavla dit jag vill komma. Det är någonting som lockas otroligt mycket där för mig, men du, gud vad vi börjar prata på här. Vi börjar runda av lite grann. Vad har du ni för features och framtida vision? Var är ni om fem år? Vad har ni för coola tekniklösningar på plats då? Vad löser ni för problem?
Björn: Om fem år hoppas jag att vi har börjat få till ganska många helt kommersiella installationer. Det kanske inte kommer att vara jättestor utrullning. Jag tror att fortfarande om fem år kommer det att vara ändå begränsat med mängden självkörande fordon, men att det ändå är en hel del städer som börjar se den problematiken som vi tror kan bli när det blir väldigt mycket självkörande fordon där det kommer att vara många bilar som kör tomma, de inte kör på ett så effektivt sätt och den totala trafikmängden kommer att öka ganska dramatiskt. Då kommer man behöva antingen vår typ av lösning eller liknande form av lösningar för att effektivisera trafiken på de värsta ställena. Därför hoppas jag att redan om fem år då borde vi kunna ha ganska många installationer ute, många olika städer som visar på att det här faktiskt förbättrar -
att man kan klara sig med dagens vägnät även fast trafikbelastningen i sig ökar och att vi helt enkelt kan använda den infrastruktur som finns på ett mer effektivt sätt när de självkörande fordonen gör att trafikvolymerna ökar.
Anna: Ja, jag fattar. Det ser vi fram emot. Jag kommer följa er och lyssnarna med och det har varit så otroligt spännande att få höra mer om dig och er och även pärltavlorna där i början. Så himla coolt verkligen. Så imponerad av det ni gör och att nu banar vägen för säkrare och även genomförande rent konkret av automatiseringen av fordonsflottan. Det är också otroligt spännande såklart. Min sista fråga är om du vet någon annan techskapare som du tycker att jag borde intervjua härnäst?
Björn: Ja, men jag har faktiskt ett förslag som jag skulle tycka var väldigt kul men det kanske inte helt går enligt de ramarna du brukar ha, men vi får väl testa det och se om det är något som kan passa dig. Det är nämligen en kille som heter Emil Falk som driver ett företag som heter Windowglass Recycling Sweden. Jag var på Slush här nu i november i Helsingfors tillsammans med honom och en gäng andra företag från Jönköpingsregionen. En organisation som heter Be Global som sponsrade oss och som hade lite internationella ambitioner och till startupfestivalen Slush. Den här killen Emil gjorde ett otroligt starkt intryck på mig. Han är bara 19 år och kommer direkt från gymnasiet. Han har drivit ett UF-företag där som har tittat på hur man kan återvinna fönsterglas. Ett sådant problem som man inte trodde fanns riktigt, men alla fönsterglas slängs tydligen bara. Då har de hittat ett sätt att kunna återvinna det här glaset, vilket ger enorma miljövinster. Det UF-företaget vann både SM och EM i Ungt företagande och sen nu efter att han tog studenten så valde han att satsa på det här helhjärtat. Det går helt emot mina rekommendationer att jobba några år innan man startar, men han är en riktigt inspirerande person och kommer från Gnosjö och har fått gnosjöandan med modersmjölken där och har en väldigt spännande approach till hur man driver företag. Kanske inte super-high tech, inte så mycket mjukvara, men annars spännande och en väldigt spännande person. Det hade varit kul om du kunde intervjua honom.
Anna: Superbra tips, verkligen. Gud vad spännande. Det är ändå extremt högteknologiskt
låter det ju som. Bara det är lite tech med så är det ju en techskapare. Tack så hemskt mycket för det tipset och tack för att du och ni ville vara med. Det var så otroligt intressant att få höra hela er story. Jag får passa på att önska er all lycka framöver. Jag vill se era sensorer i varenda korsning sen.
Björn: Jag önskar dig stort lycka till med alla dina spännande produkter och idéer. Se om du slutar med en investerare i slutändan.
Anna: Exakt. Tack så mycket för idag.
Björn: Stort tack, Anna.
Det och mycket mer i avsnittet. In och lyssna och glöm inte att prenumerera :)
