Podden tar en paus på grund av föräldraledighet. Följ allt annat podcasthosten Anna Leijon gör här!
Daniel Forsgren har grundat det som idag heter Toptracer, men som då hette Protracer, och har utvecklat världsledande teknik för att filma golf. Det startade med att Daniel själv var frustrerad över hur dåligt sporten golf gjorde sig på TV och framförallt hur svårt det var att följa den lilla vita golfbollen. Med ny kamerateknik med sensorer och mjukvara som kunde följa golfbollen revolutionerades golf-TV-tittandet med hjälp av hans patenterade uppfinning. På senare år har de lanserat mycket mer funktionalitet, som kameraassistans på driving ranges, men visionen han hade från början lever kvar än idag - och det är att förbättra golfupplevelsen med grafik och statistik. Idag omsätter de hundratals miljoner kronor och finns över hela världen. Lyssna in på hans otroligt spännande entreprenörskapsresa och glöm inte bort att prenumerera på podden! Finns där poddar finns.
Bra länkar:
Transkribering av avsnittet:
Anna: Hej och välkomna till Techskaparna, en podd för mig de som bygger techföretag och produkter.
Jag heter Anna Leijon och med mig idag har jag Daniel Forsgren. Hur mår du Daniel?
Daniel: Bra.
Anna: Kul att ha med dig. Det här är ju supercoolt för Daniel du har ju grundat det som idag heter Toptracer men som tidigare hette Protracer. Det ni har utvecklat är ju världsledande teknik för att filma golf. Det startade med att du själv var frustrerad över hur dåligt sporten golf gjorde sig på TV och framförallt hur svårt det var att följa den lilla vita golfbollen, men med ny kamerateknik med sensorer så kunde man nu följa golfbollen och hela golftittandet revolutionerades helt enkelt med hjälp av din uppfinning. På senare år har ni lanserat mycket mer funktionalitet men visionen som du hade där från början verkar leva kvar än idag. Det är ju liksom att förbättra golfupplevelsen med grafik och statistik bland annat. Stämmer den här lilla introduktionen eller vill du ändra någonting?
Daniel: Absolut, det stämmer väl jättebra. Det var ju för att hjälpa TV-bolagen att göra en bättre TV-sändning som jag satte fart på det här företaget. Med tiden så insåg vi att tekniken kunde hjälpa till på fler ställen inom golf än bara TV-sändningen. Numer är det väldigt stort fokus på gamifierad driving range där det i stort sett samma teknik som i TV nu används för att mäta vanliga golfares slag och ge dem en roligare träningsupplevelse, men den här ursprungliga idéen med TV-sändningarna jobbar vi också parallellt med.
Anna: Det är så coolt. Vi kommer absolut gå in i det här i detalj såklart, men vi försöker alltid börja lite i kronologisk ordning. Så kan vi inte starta med dig och din bakgrund? Jag såg till exempel att du har gått på KTH, precis som jag. Hur startade din resa inom entreprenörskapet?
Daniel: Det började väl egentligen ganska tidigt. Jag intresserade mig för programmering i högstadiet ungefär och sedan några år in på gymnasiet så var jag ganska intresserad av att göra någonting kommersiellt. Jag var intresserad av att få tjäna pengar, helt enkelt, och intresserad av entreprenörskap och det blev så att dels gjorde vi en produkt av ett specialarbete jag och några kompisar som handlade om att göra ett musikkompositionsprogram som heter Biggestudio. Vi lyckades sälja det till en engelsk publisher som gav ut det i små volymer, men vi fick i alla fall ut vår första mjukvara på det sättet när vi fortfarande var tonåringar.
Anna: Oj, är det sant? Biggestudio, fan vad coolt. Som man komponerade egen musik eller?
Daniel: Ja, det var ett enkelt fyrkanaligt musikproduktionsprogram, kan man säga. Vi snodde mycket av konceptet från andra program som fanns till Amiga, men vi var nog först ute med den här typen av program till PC-plattformen.
Anna: Shit vad coolt, alltså på högstadiet, sa du det?
Daniel: Ja, nej, det här var väldigt bra i slutet av gymnasiet.
Anna: Du var verkligen duktig och företagsam redan då. Vad var det här skrivet i?
Daniel: På den tiden var det hardcore så det var Assembler det mesta som vi gjorde på den tiden. Det behövdes ju lite mer då också när det var inte så starka maskiner, men också lite för att det var där vi började och sen blev vi fast kanske lite för länge. När man lärde sig lite mer effektiva moderna språk så insåg man att man hade kanske lagt några timmar i onödan på Assembler, men det råkade bli så för oss och vi började där.
Anna: Men hur lyckades ni sälja det? Det är ju alla utvecklares dröm liksom.
Daniel: Ja, det var en speciell resa i sig. Hur mycket tid har vi?
Anna: Vi måste ju få bottna lite i det här också innan vi hoppar in i Protracer.
Daniel: Jag kommer ihåg att vi insåg att vi behövde hitta någon utländsk publisher förmodligen. Jag kommer inte ens ihåg, vi hade kanske kontakt med någon svensk, men vi började kontakta utländska och då var vi lite oroliga för telefonräkningen för att ringa utomlands. Vi ringde från skolans telefon eller från föreningslokalens telefon och allt för att undvika våra föräldrars vrede över att vi ringde utlandssamtal. Det var bara att kontakta dem, vilket var ett äventyr i sig. Vi hade förhandlingar med Virgin. Vi kom ju in på de stora och även Electronic Arts hade vi kontakt med. I slutändan skrev vi kontrakt med en ganska liten okänd publisher men de lyckades i alla fall ge ut programmet. Jag tror att vi fick ett förskott på 50 000 kronor eller 100 000 och sen fick vi aldrig några mer pengar för det sålde inte några stora volymer. Det var i alla fall ett första insteg.
Daniel: Då fick man lite smak på entreprenörskapet.
Anna: Exakt, din väg var ju utstakad redan då. Det svåra är att ni programmerar på er kammare och packar ihop det här. Ni tycker det är svinballt själva och sen bara men vad gör man nu då?
Daniel: Ja, precis, så var det väl.
Anna: Sen får ni idén att ni ska kontakta sådana där utgivare och sen lyckas sälja det. Vilka jävla resa.
Daniel: Ja, inom mjukvara finns det många som är idealister, men det verkar som att jag och mitt gäng var intresserade av att tjäna pengar också. Så vi valde att gå åt det kommersiell hållet.
Anna: Man kan ju ge ut det i open source och allt vad det kan vara också. Fan vad ballt, ok. Här rivstartar vi verkligen. Vad hände då i din karriär?
Daniel: Om man ska hålla sig kvar lite vid det där så att vi hade hittat ett sätt att få musik ut ur PC:n. Det gav oss en ingång till spelbranschen också så att vi fick kontakt med Digital Illusions, det som skulle komma att bli DICE. Men på den här tiden var det också ett väldigt litet bolag och de började ju ut egna flipperspel. De hade inte kapacitet att bygga de spelen till alla plattformar så vi fick övertyga dem om att vi kunde göra PC-versionen av deras spel. Så vi gjorde två titlar tillsammans med DICE på 90-talet. Pinball Fantasys och Pinball Illusions.
Anna: är det sant? är det här pinball som man har spelat, som man har förinstallerat på PC?
Daniel: Nej, det var väl en konkurrent kanske, men det var stora titlar på den tiden.
Framförallt DICE:s förtjänst då. De tog fram hela konceptet med grafik, musik och hela spelkonceptet. Vi var ju ett slags underleverantör som stod för mjukvaran till PC-plattformar.
Anna: Gamingutvecklarstudio, liksom?
Daniel: Ja, men exakt.
Anna: Ni fick kontrakt och så jobbade ni, men när var det här i tiden?
Daniel: Nu var vi i samband med att vi började läsa på högskolan.
Anna: KTH?
Daniel: Ja, precis.
Anna: Gick hela gänget på KTH?
Daniel: Nej, det var bara jag där. De andra läste i Uppsala.
Anna: Det var Computer Science eller något sånt?
Daniel: Ja, i mitt fall var det det.
Anna: Fan vilket soft sidogig under studierna.
Daniel: Ja, det är soft, vet inte om det är rätt ord Det var såklart häftigt att få göra spel, men det var ganska tufft att kombinera med studierna. Särskilt kommer jag ihåg att de sista sex månaderna innan release var tuffa. Du jobbar ju själv med mjukvara. Det är svårt att bli klar.
Anna: Man blir aldrig klar.
Daniel: På ett sätt var det tuffare deadlines på den tiden. Det skulle tryckas på CD eller DVD-skiva. Det var mer som en bokutgivning. Nu i spelbranschen bygger man mycket på först beta-releaser, och sen 1.0 och så gör man massor av patchar i efterhand. Jag vet inte om de som jobbar i branschen fortfarande blir sura när jag säger det här, men de har det lite lättare. De kan alltid patcha i efterhand. Vi var tvungna att ta fram en bok. Det måste vara klart. Sen trycktes det upp i x antal 1000x och skulle det distribueras.
Anna: Med eller utan buggar.
Daniel: Ja, verkligen. Det var stressigt.
Anna: Men hade ni timlön eller hade ni sålt in det som projekt?
Daniel: Vi hade royalties på försäljningen. Man hade någon garanterad volym. De garanterade 20 000 exemplar och sedan fick man royalties om det sålde bättre. De här titlarna med Dice sålde jättebra. Där fick vi bra betalt. Med den tidens mått i alla fall.
Anna: Fan vad coolt. Hur får man kontrakt med Dice?
Daniel: Vi var tre killar i Uppsala. De var åtta killar i Växjö. Det var inte så skrämmande.
Vi sprang på dem på någon datormässa och pratade lite. I och med att vi hade gett ut musiktiteln innan hade de ett visst förtroende för oss. Vi fick chansen.
Anna: Gud vad coolt. Vilket CV. Fortsätter ni er gamingstudiokonstellation?
Daniel: Jag brukar säga att vi är ett av få IT-bolag som lade ner i slutet på 90-talet. När alla andra gasade inför .com-boomen. Vi skulle fokusera på studierna. Vi lade ned bolaget efter den andra titeln.
Anna: är det sant?
Daniel: Jag skyller på mina kollegor. De var duktiga studenter som ville fokusera på studierna.
Jag var lite mer sugen på att fortsätta, men så blev det i alla fall.
Anna: Jag fattar.
Daniel: Det var min första entreprenörsresa som pågick under de här åren. Sedan dröjde det ganska lång tid innan jag kom tillbaka in i och var egen entreprenör.
Anna: Du pluggade alltså computer science på KTH. Tog du något jobb direkt efter?
Daniel: Jag har inte tagit examen. Jag var snubblande nära. Jag hade bråttom ut i arbetslivet. Jag hamnade på mitt första jobb i Frankrike. Jag följde min dåvarande flickvän till Grenoble. Jag hittade ett företag där jag kunde jobba. Så började mitt yrkesliv.
Anna: Som utvecklare?
Daniel: Ja.
Anna: Vad var det för språk du kodade i då?
Daniel: Då hamnade jag helt plötsligt i Java.
Anna: Anställd i Frankrike som utvecklare. Hur rullade det vidare sen?
Daniel: Det blev bara ett knappt år. Sen när jag kom hem var det verkligen i .com-yrans glada dagar. Jättemånga av mina kompisar från KTH hade startat företag. Jag gick på intervjuer hos kompisar egentligen. Alla hade startat sitt eget företag. Jag hamnade på ett som hette e-hand som gjorde appar. På den tiden var telefonerna väldigt basic, men det hade börjat komma handdatorer. Det är ungefär samma formfaktor som en smartphone idag, men de hade ingen telefon i sig. Det här är kring 1998-99. Jag jobbade med appar på handdatorer.
Anna: Vad kodade man i då?
Daniel: Det var CC++. Det var det nog. Sen började det komma lite högre nivåspråk. Det kom något försök till Visual Basic.
Anna: Var det kalendrar? Det var inte så avancerad funktionalitet i dem. Adressbok, typ.
Daniel: Det fanns väl kalendrar. Vi försökte få företag att börja använda det. Vi gjorde appar för servicetekniker. Vi tyckte det var smart att ta med sin handdator när man åkte ut på ett serviceuppdrag. Så kunde man ha ritningarna där. Det var tidigt. De flesta företag hade inte gjort sin första hemsida. Det var svårt att få dem sålda. Företagare var otroligt otekniska.
Anna: Ni var verkligen före er tid där.
Daniel: Man började se att handdatorn och telefonen växer ihop. Då började de första handdatorerna med inbyggd telefon komma. Man började ana var det var på väg, men det var fortfarande fem år kvar till iPhone kom.
Anna: Exakt. Vad coolt. Var tog du vägen sen?
Daniel: Det var de här åren som jag började spela mycket golf. Det var kul tid på så sätt att IT-branschen hade så mycket pengar. Det var mycket fest, resor och bra konferenser. Det var en rolig miljö att jobba i. Jag kände att jag inte hade superkul dagtid. Jag vet inte vad som fattades.
Anna: Det skavde lite kanske?
Daniel: Det var nånting. Efteråt tycker jag att det är konstigt att jag inte förstod vad det var.
Det jag saknade var det där entreprenörskapet som jag hade provat på redan som tonåring. Jag glömde av det lite granna. Jag trodde att bara det hade med teknik att göra så skulle jag tycka det var kul. Det jag började inse var att det var entreprenörsbiten också som jag behövde för att jag skulle tycka att det var kul. Jag började fundera på affärsidéer. Jag hade inga stora idéer om att förbättra världen på den tiden. Golf är kul. Jag hittade på någonting inom golf.
Anna: Vem introducerade dig till golf?
Daniel: Det var ett gäng med Stockholmskompisar. De hade spelat sedan barnsben och introducerade mig till det.
Anna: Du tog grönt kort i ett äldre dag och kom igång?
Daniel: Precis, lite för sent. Man ska göra det som sjuåring. Jag var 23-24 år. Jag blev supergolfnördig samtidigt tappade jag lite intresset för teknik. Jag sålde min dator och ägnade mig åt allt annat än teknik ett tag. Jag spelade golf och testade en del. Jag försökte bara hitta andra intressen. Sedan insåg jag att om jag kombinerar teknik och golf så kan det bli kul. Det är nånstans där idéen föddes. Jag hade spelbakgrunden. Jag började spela golf och så kollade jag på golf på TV. Det var svårt att förstå vad som händer när de spelar golf på TV. De slår till en boll och sedan försvinner den och sedan landar den i en bit gräs. Många andra sporter är mycket enklare att fatta. I tennis där sker allt på en plan. Du ser bollen hela tiden och fotboll är enkelt att fatta, men golf på TV gör sig inte särskilt bra, men jag kollade ändå för jag var så himla inne i golfen. Jag ville bara hitta något sätt att göra det bättre. En dag kom den där idéen. Det handlar om att låna in lite idéer från spel in i TV-sändningen. I ett spel hade det varit naturligt att rita ett streck efter bollen om det behövs för att det ska synas vart den tar vägen.
Jag tog väl den typen av tänk in i TV.
Anna: Gameifiera golfen liksom.
Anna: Vi spolar tillbaka lite grann bara. Frilansade du vid några tillfällen? Det ser ut som det på LinkedIn.
Daniel: Det är bra att du factcheckar mig lite här live. Jag fick den här idéen redan 2002, men jag hade inget startkapital och visste inte riktigt om idéen skulle flyga. Vad hände? Jag var inte delägare i någon större mån, men Ehan som jag jobbar med sålde sitt amerikanska bolag. Ganska snabbt så ville de dra ner. Det här var också IT-kraschens efterdyningar. Då skulle de dra ned kraftigt på oss i Stockholm. En dag kom en amerikansk chef och kallade in oss i något rum. Han sa att imorgon är ni bara fyra kvar här. Alla andra måste gå. Det var ganska dramatiskt. Då gick jag hem från det mötet. Jag var en av de fyra då för att jag var tidigt anställd, men jag gick hem den kvällen och kände på honom att det inte var rätt. Jag vill inte hålla på med det här. Jag har ju min egen idé. Alla andra vill ha kvar jobbet. Jag får behålla mitt jobb, men jag vill inte. Jag vill göra min idé. På kvällen ringde jag en kompis som hade blivit sparkad och sa att du får min plats så får jag ditt avgångsvederlag istället. Han tyckte att det var en bra deal. Så vi sa det nästa morgon till den här chefen. Jag bytte plats, jag och Rickard.
Då fick jag 12-månaders avgångsvederlag.
Anna: Det är ju schysst.
Daniel: Det är en ganska klassisk startplåt till företag. Så drog jag igång med de pengarna.
Anna: Perfekt.
Daniel: Men det räckte inte. Jag kom inte superlångt på första året. Då var pengarna slut och då började jag konsulta. För att det var ett sätt att få in mer pengar till min idé. Jag började prata lite med externt kapital men jag hade inte kommit så långt. De jag pratade med var inte så imponerade av den här idéen. Det blev några år. Jag tog till och med ett heltidsjobb på Terraplay där jag var något år också.
Anna: För att finansiera?
Daniel: Ja, för att finansiera och ta mig fram till den här idéen. Jag visste inte om den skulle flyga. Jag jobbade vidare på konceptet. Först med bara skisser och sen med prototyper. Det som inte gick i realtid, men prototypmjukvara..
Anna: Det måste du berätta mer om. är det det man tror? En kamera med vissa speciella sensorer? Hårdvara helt enkelt.
Daniel: Jag hade läst bildanalys på KTH. Jag tyckte det var ett spännande ämne. Jag tänkte TV. Kameran måste vara rätt sätt att göra det här. Jag började filma golfslag med olika kameror. Vissa var bättre än andra på att se den här bollen. Jag försökte förstå vilken speciella sensor som var bäst för att i alla lägen se en golfboll. Efter lite resurser hittade jag kameror som hade bra dynamik, specar och speciella sensor. även när den var 200 meter bort. Jag började spela in massor av testmaterial. Jag satte med mjukvara och filtrerade ut bollen. Jag försökte lära datorn vad som var boll och vad som inte var boll.
Anna: I efterhand?
Daniel: Ja, realtid kändes avlägsen. Man satt med inspelade sekvenser och filtrerade ut bollen.
Anna: Är det mjukvaran som är din grej eller är det en hårdvara som är din grej?
Daniel: Det är både och. Det är mjukvaran som är grunden. Den funkar inte utan rätt sorts kamera. Man kan inte bara koppla in vilken som helst. Det är en kamera som har väldigt speciella specar. Vi bygger kameror själva numer. På den tiden fanns det inte budget för det. Då handlade det snarare om att välja rätt kamera och styra den på rätt sätt, men det var inte tal om att bygga en kamera från scratch.
Anna: Vad handlar det om då? Den bästa kameran du hittade byggde du en mjukvara anpassad till den? Dess output? Det kanske inte är standardiserat mellan kameror.
Daniel: Det finns lite olika standard-API:er. Jag jobbade mest med customgrejer för enskilda kameror.
Anna: Vad coolt. Analyserar du bilden då?
Daniel: Man letar efter saker som ändrar sig i bilden. Man letar efter rörelser i bilden. Sen försöker man skriva smarta filter som förstår vad som är en golfboll.
Anna; Då zoomar den in på det?
Daniel: Det kan man säga, bildligt talat. Kameran sitter still och har i sig ingen zoom, men mjukvaran kan välja att fokusera på en viss del av bilden. Om den får tag i en boll som flyger i realtidsfallet. Då kan den förutsäga var bollen borde befinna sig i nästa bildruta.
Anna: Gud vad avancerat. Coolt. Herregud. Nu börjar vi djupa i det här. Du tuffade på där själv på egen kammare utan riskkapital bäst du kunde. Du kunde självfinansiera. Det var ingen riskkapital som var intresserad av din grej. Om vi börjar med namnet. När hade du ett namn och hur kom du på det?
Daniel: Jag fick till slut in lite ängelkapital - såddpengar - och startade ett formellt bolag i januari 2007. Då ville man ha ett namn. Det är lite kaosart att tvinga fram ett namn. Allting låter dåligt i början. Jag tog fram lite förslag och bollade med mina tidiga investerare. Jag kommer inte riktigt ihåg processen. Det är jättesvårt att välja namn. Man vill att det ska låta som IKEA direkt. IKEA lät inte heller bra 1939. Det tar ett tag att få ett varumärke att låta bättre. Det är därför delvis så svårt. Till slut tröttnar man på processen och tar det minst dåliga. Man börjar tycka om det med tiden, får man hoppas. I viss mån blev det så med Protracer. När vi fick ett namnbyte och så blev vi Toptracers. Man har lärt sig tycka att det funkar bra.
Anna: Det har varit Toptracer ända sen du fick ett namn?
Daniel: Så länge jag ägde bolaget så var det det. Vår köpare ville ha ett namn som knöt ihop mer med deras namn. De hette Topgolf så då blev vi Toptracer.
Anna: Vad hade den första betan för core-funktionalitet?
Daniel: Hur ska vi ta det här? Det handlade om att först övertyga investerare. Om man får gå tillbaka till Alpha så var det bara en bild jag hade ritat. Så här borde det kunna se ut. Sedan lite mjukvara som kunde, inte i realtid, men som kunde ta en videosekvens och hitta bollen och rita sträcket i efterhand. Det var det jag var runt och visade för folk. Jag fick visa det här för Europatouren, vilket är största nätverket för golftävlingar i Europa. De sa att det där ser jätteintressant ut. Det är många som kommer hit och visar coola grejer, men det måste funka också. Kan du visa det i verkligheten? Då är vi väldigt intresserade. Jag hade ett datum - den 6:e augusti och det här var i april. Jag fick komma tillbaka på 6:e augusti och visa upp det här. Då hade jag en väldigt hård deadline. Det var då jag skulle få det att funka i realtid. Det kan man kanske säga var min beta. Det var en annan typ av produkt eftersom den skulle användas i TV-produktioner. Det var inte till någon massmarknad på det sättet. Jag byggde om mjukvaran och för mig med avseende på att få det att fungera i realtid. Med ett par veckors marginal fick jag det att funka i juli i realtid och sen var det demo för Europatouren.
Anna: Det gjorde inte så mycket annat den sommaren?
Daniel: Nej, inte så mycket annat.
Anna: Det den gjorde var just att rita sträcket efter golfbollen?
Dabiel: Hålla koll på var bollen flyger och rita sträck efter bollen som en TV-grafik. På den tiden kunde jag inte säga hur långt bollen flög eller hur fort den flög. Det var rent visuellt bara.
Anna: Vad tyckte de om när du gjorde den där pitchen?
Daniel: Det gick bra. De ville testa det i en TV-sändning. Då fick jag ett halvår till på mig att göra det redo för TV.
Anna: Var det en liten golfturnering då?
Daniel: Ja, men ändå en TV-sändning. Det var Spanish Open. Det var en ganska stor tävling. Jag hade aldrig jobbat i TV-produktion. Jag visste inte att jag skulle plugga in de här grejerna.
Anna: Hade de bytt ut kamerorna då?
Daniel: Ja, jag visste inte hur jag skulle få det att funka med deras kamera. Jag fick säga åt dem att de måste använda min kamera. Sedan fick jag hitta ett sätt att plugga in i deras produktionsutrustning.
Anna: Jäklar, vad coolt.
Daniel: De var inte så nöjda när de såg bilden. Jag hade ingen kunskap om hur man kalibrerar en bild för att den ska se bra ut i TV. Jag var helt naiv kring det. När jag kopplade upp den och vi fick bild, suckade de på mig och var inte alls nöjda. Det såg onice ut rent grafiskt. Det är mycket tydligare för dem än för mig. Jag hade ett otränat öga, men det här var proffs som jobbade med TV varje vecka. De är ju finsmakare när det gäller hur en bild och en video ska se ut. De såg massor av problem och jag såg inga av dem.
Anna: Det var inte mjukvaran som var fel, utan mer representationen på TV-skärmen?
Daniel: Nej, det var färgkalibrering och sådana saker. Det hade inte jag tänkt tanken på. När jag fick in pengar och startade bolaget fick jag möjlighet att skaffa min första kollega. Jag fick in en av dem som hade hjälpt till under speltiden och jobbat med speltitlarna - Joakim Lindblad kom med på deltid och hjälpte till att skriva och förbättra all mjukvara, trackingmjukvaran. Då var vi i alla fall två. Det var ett stort lyft för mig. Han var inte med i Spanien, men jag ringde hem efter den där dagen. Vi hade lyckats koppla upp oss och sa att de var inte alls nöjda, Joakim, de tycker att bilden ser ut som skräp. Jag försökte förklara vad de tyckte var fel. Då fick vi sitta, jag och Joakim, och googla på det här med färgkalibrering. Man behöver kunna skriva upp och ner rött och grönt och blått individuellt. Sen var det bara att sitta på natten där mellan på plats. Han i Sverige och jag i Spanien. Nästa dag kunde vi justera färg så som de ville ha.
Anna: Men gud, då måste de blivit imponerade eller?
Daniel: De blev lite gladare i varje fall, men så visade det sig att det var ännu fler fel. Det var fler fel på svartnivåerna och vitnivåerna. Det blev väl en till natt och vi justerade dem också. Det var en väldigt lärorik vecka. Dessutom funkar bolltracking mycket sämre än hemma i Sverige. Allt jag hade gjort hemma i Sverige var från plastmatter man står och tränar på en driving range. På en golftävling slår de från gräs. Den stora skillnaden är att när det slår från gräs så flyger det massa skräp och jord. Inte bara en golfboll iväg. Istället för att ett föremål flyger iväg så är det hundra föremål som flyger iväg. Det var inte mjukvaran alls beredd på. Därför funkade trackingen dåligt också. Det blev lite panikfixar även någon tredje natt där nere från Spanien och Joakim hemma i Uppsala.
Anna: Var det under turneringen?
Daniel: Ja, ja. Det var lite svettigt.
Anna: Det kan jag tänka mig alltså.
Daniel: Vi hann väl i princip ge upp, men faktum är att mot slutet av veckan så la de till slut ut några av våra tracer i TV-sändningen.
Anna: Okej, de sa att det här inte är good enough först? Vi kommer inte lägga ut det här. Vi skiter i din del.
Daniel: Ja, det sa de. De var inte så tydliga. De mumlade mest sina klagomål, men vi började känna att det här kommer de aldrig att lägga ut, men faktum är att på lördagen eller söndagen, någon av de sista två dagarna, så använde de det faktiskt. Inte live då, men de la ut det som små repriser.
Anna: Fan vad snyggt. Som man ser på TV-spel? Det kan zoomas in i efterhand kanske.
Daniel: Ja, lite så. Exakt. Det var en tuff och svettig och lärorik vecka, men vi kom i alla fall inte hem helt tomhänta.
Anna: Det var ju den första kunden eller vad man skulle säga?
Daniel: Ja, det var det. Så när som på att de inte ville betala.
Anna: Nä.
Daniel: Nej, de tänkte att det här var ett gratis test. De stod för hotellet vi bodde på, men inte något i övrigt, men det var väl rimligt. Vi kunde heller inte lova någon funktionalitet. Det var väl i och för sig rimligt vid det tillfället.
Anna: Var det svårt att diskutera? Var alla spanjorer?
Daniel: Nej, det här styrs. Det mesta styrs från London. Det är engelsmän som bestämmer över det mesta inom europeisk golf.
Anna: Det var skönt det i varje fall. Jag tänkte bara försöka förstå suckande spanjorer måste ha varit ännu svårare. Okej, det var ändå första användaren. Hur rullade det vidare sen? Då hade ni ju ändå gjort lite succé. Ni fick ju ut er...
Daniel: Succé är nog mycket sagt.
Anna: Men ändå.
Daniel: Det var i Spanien, som sagt. Vi är i 2007 nu. Sen i... Jag tror det var augusti. Då hade de en tävling i Stockholm. Då kom vi överens om att det var väl lämpligt som ett andra test. Då kom Europatouren till Stockholm och jag riggade mina grejer igen. Då gick det väl lite bättre. Då hade vi haft tid att titta på de här problemen med att det inte bara är boll som flyger utan gräs och jord också. Vi jobbade vidare kanske på färgkalibrering och allmänt gjorde förbättringar. Det var lite mer av en produkt, men såklart väldigt tidigt fortfarande. Då gick det mycket bättre. Då blev vi en leverantör till TV-sändningen. Jag kommer inte ihåg hur mycket det användes. En hel del tror jag, i alla fall mycket mer än i Spanien.
Anna: Var det tal om någon ersättning här? Nej.
Daniel: Nej, det här var också ett test. På den här sändningen så hade Skysports, det brittiska TV-bolaget, några representanter. De tyckte det här var jättehäftigt. De kontaktade mig och sa att vi har en till tävling i Sverige av en ren slump i Halmstad i september. Solheim Cup, som är damernas största lagtävling. De sa att de ville ha dit oss och att de var beredda att betala. Det var fantastiskt. Det var första kunden.
Anna: Fan vad coolt! Vilken resa! Det blir som en cirkus som åker runt.
Daniel: Så är det verkligen. Professionell golf är verkligen en cirkus. Det är en bra liknelse. Du har dels själva golfarna som åker runt med sina familjer på cirkusen. Sedan har du TV-bolagen som följer efter. Det är verkligen en flying circus.
Anna: Du behövde sitta på plats liksom.
Daniel: Det är fortfarande så 15 år senare. Vi behöver vara på plats med egen utrustning. Det är bara vi som kan vår egen utrustning. Vi levererar både personal och utrustning.
Anna: Som komplement till deras TV-team.
Daniel: Exakt. Man blir som en del av TV-produktionen. En underleverantör i TV-produktionen. Det är fler än jag som kan hur man gör nu så jag behöver inte åka på tävlingarna.
Anna: Det är ganska många golftävlingar året runt världen över. Nu måste vi snacka techstack. Den här mjukvaran. Hur byggde ni den? Vad gjorde ni för teknikval?
Daniel: Nu backar vi bandet igen. När jag började... Jag valde ganska snabbt C++ för realtiden.
Anna: Varför det?
Daniel: Det är som alla utvecklare. Man väljer lite det man kan själv. Så är det. Jag var ganska duktig på C++ och skeptisk till språk på högre nivåer. Jag visste inte hur man skulle kunna garantera realtid i de högre språken. C++ har kontroll. Alla lyssnare kanske inte har sett vad realtid innebär, men i TV-produktionen innebär det att om kameran producerar 25 eller 30 eller 50 bilder per sekund. Du ska processa dem och lägga in grafik i dem och skicka dem vidare. Då måste du kunna göra det i samma takt som bilderna kommer till dig. Det är det man menar med realtid. Om det levereras in 50 bilder per sekund måste du leverera ut 50 bilder per sekund. Det räcker inte med att du i genomsnitt levererar ut 50 bilder per sekund. Varje bildruta måste gå på femtiondels sekund. Det garanterar att varenda bildruta behandlas inom den här sagda tiden. Det är svårt att åstadkomma med högnivåspråk. Det har ju hänt mycket på de år som har gått sedan dess. Jag ska inte uttala mig för mycket om vad som går och inte går att göra i dagens högnivåspråk, men där jag stod där och då kändes C++ som det trygga valet om man vill ha stenkoll på realtiden.
Anna: Jag förstår. Hur mer byggde ni?
Daniel: Det andra valet var att faktiskt använda grafikkorten för beräkningar redan då. Det får man säga att vi var tidigt ute med. Det är det man gör idag. Du har ju hört talas om att man använder grafikkorten för att gräva bitcoin. Grafikkorten används till extremt mycket idag. Mycket neuronnätsberäkningar och så, men 2007 var det fortfarande relativt ovanligt att man använde grafikkorten till någonting annat än grafik, men jag fick ett tips av en gammal skolkamrat faktiskt. Som mer eller mindre sprang på honom på stan. Han berättade att han hade börjat titta på att använda grafikkortet för beräkningar. Han sa att det var så många gånger kraftfullare än vad CPU:n var. Jag berättade lite om vad jag ville göra. Jag tror att du kommer få ut jättemycket av om du får det funka på grafikkortet. Så blev det.
Anna: Lyckosamt.
Daniel: Joakim, som sagt, min första kollega, vi byggde med hjälp av OpenGL så byggde vi en stor del av filtreringen av golfbollar faktiskt på grafikkortet.
Anna: Vad är OpenGL?
Daniel: OpenGL är ett ramverk för grafik, men det är också en ingång till grafikkortet. Du behöver inte använda det bara till grafik. Du kan också använda det till mer allmänna beräkningar på grafikkortet.
Anna: Ja just det. Det är det ni ville göra. Ah shit vad coolt. Wow. Filmen skickades till din dator. Den processades i realtid på grafikkortet och skickades vidare till TV-skärmen.
Daniel: Ja, exakt.
Anna: Det var väl installerat på datorn eller använde ni molnet?
Daniel: Nej, allt skedde på plats. Molnet var inte så utvecklat när vi gjorde de här teknikvalen, men det är också så att det är stora datamängder och realtidskraven är så höga så man hade nog inte hunnit med någon roundtrip till molnet. Det kanske hade gått idag men så var det inte då. Så allt skedde på plats.
Anna: Ja, vad coolt alltså. Herregud. Okej, nu lär jag mig jättemycket. Wow. Fan vad ballt. Och sen så vad ska vi gå in på nu. Hur gick det att skala upp? Du behövde vara med på plats hela tiden i början, men blev det så att ni blev bokade på fler och fler gigs?
Daniel: Ja, exakt. Vi blev även bjudna till USA sedan efter något halvår och började göra amerikanska TV-sändningar och där var de lite snabbare på att ta upp det här och skaffa pengar för det. Ganska snart var det mesta vår verksamhet, de flesta TV-produktioner vi gjorde var i USA. Så jag reste dit jättemycket och anställde ytterligare en kollega och jag började resa dit jättemycket. Men såg hon också att det inte är hållbart att vi flyger över varannan vecka för en TV-produktion så då började vi leta efter frilansande folk i TV-branschen som var intresserade av mer jobb och då hittade vi några personer som vi tränade upp på att använda mjukvaran. De behövde inte vara mjukvaruutvecklare, det var viktigare att de var hemma och tama i en TV-produktionsmiljö och var någorlunda bra på en dator så kunde de koppla upp våra grejer och starta den. Så vi började bygga upp den typen av verksamhet så 2009 hade vi två sådana frilansare igång.
Anna Och frilansare just för att det är stötvisa uppdrag.
Daniel: Ja, men exakt, det var svårt att lova dem en heltidsanställning och dessutom är väldigt mycket av TV-branschen i USA och även i Sverige, tror jag, bygger på frilansare.
Anna: Coolt. Det här låter kanske skittöntigt, men har du någon patent på din mjukvara eller vad ska man kalla det för?
Daniel: Jo, det var bra att du frågade. Jag sökte patent och fick patent på grundtekniken. Anna: Herregud. Coolt.
Daniel: Ja, jag ansökte 2005 tror jag redan. Ja, men det var bra. Det är mycket för att det är också ett sätt att övertyga investerare om att det här är på riktigt.
Anna: Det är skitdyrt att ansöka om patent eller?
Daniel: Ja, det blir i alla fall dyrt med tiden. Det kanske kostade 100 000 kronor att söka patentet, men sen så om man ska upprätthålla det så är det årsavgifter som dessutom blir dyrare och dyrare varje år.
Anna: är det sant?
Daniel: Absolut. Sedan beror det på hur många länder man vill ha patent giltigt i.
Anna Vad kostar det då?
Daniel: Jag har faktiskt inte koll längre på riktigt vad det rör sig om, men det kan handla om en miljon kronor eller mera.
Anna: Det är det ju värt nu såklart, men alltså där och då trodde du att du skulle få patent? Det är svårt att bara ta patent på mjukvara liksom.
Daniel: Jag tror att det hjälpte lite här att jag ändå hade en koppling till något utomstående. Du har kamera och lite hårdvara. Ja, då blir det lite lättare.
Anna: Exakt. Vad är det som är så himla unikt egentligen?
Daniel: Ja, när jag och mitt patentombud såg väl att det här sättet att tracka ett föremål var verkade vi vara ensamma om, men det är klart att det finns fler som har trackat projektiler. Kanske inte minst inom det militära finns det säkert många exempel.
Anna: Just det. Exakt. Fan, jag är sjukt imponerad att du också tog patent. Det är ju någonting.
Daniel: Nu för tiden så är mjukvarupatent ganska standard. Det var väldigt omdebatterat ett tag i början på 2000-talet. Då var det mycket snack om det ens skulle vara tillåtet, men idag är det ganska standard. Sedan är det fortfarande en utmaning att skriva patent. Man kan ju såklart ha olika åsikter om när det är rätt och fel att söka patent på mjukvara, men man kan i alla fall säga att många gör det.
Anna: Hur syntes er logga på TV-skärmen? Hur visste kunderna att de skulle kontakta er?
Daniel: Det var i något enstaka fall där i början som vi fick ha med loggan, men oftast inte. Det blev mer att TV-branschen är ganska liten. Om något TV-bolag använde vår teknik och något annat såg det och blev intresserade så känner de varandra. De hörde av sig till någon de kände på TV-bolaget som använt oss och frågade hur man fick ta det. Ordet spred sig där. Vi fick även kontakt med japaner ganska tidigt. Det är många japanska TV-bolag som besöker amerikanska golftävlingar. Då kom förfrågningar från Japan väldigt kort inpå. Om början av 2008 var i USA så hösten 2008 så drog det igång i Japan. Då var det bara att åka dit och lära sig jacka in i en japansk TV-produktion.
Anna: Hade ni börjat ta fram ett pris som att ta det här priset för en TV-sändning på en vecka? Daniel: Det var inte så lätt hur man skulle prissätta det. Vi hittade på någon prissättning och visste inte om vi skulle få göra många TV-sändningar så vi satte ett ganska högt pris. Får man bara göra några få om året så måste man ha ganska högt pris. Det gjorde att det blev ett hinder för oss. Det är klart att om ni använder oss varje vecka så kan priset gå ner kraftigt, men den diskussionen drev jag lite för dåligt. Det dröjde ganska länge innan vi kom in i det. Vi förblev en produkt som man inte använde varje vecka, utan kanske varje månad. Så var det flera år innan vi lyckades bryta tankesättet och sänka priserna och köra på volym. Det var bättre för alla.
Anna: Man vill bli det standardinslaget och inte öppna upp för konkurrenter.
Daniel: Absolut. Det var alltid en oro för oss. Nu fick vi ganska många år innan konkurrenterna dök upp.
Anna: Ni har konkurrenter idag alltså?
Daniel: Ja, sen fem år tillbaka finns det fler som gör TV-produkter. Nu har vi bara pratat om TV-produkten. Det stora som hände efter några år var att vi kom på det andra sättet att använda tekniken. Gamifiera driving rangen. Det är idag den stora produkten som vi lägger mest tid och pengar på att bygga och sälja.
Anna: Hur funkar den?
Daniel: Idéen var att vi är på världens största golftävlingar och Tiger Woods slag trackas med vår teknik. Hur får vi det här att skala upp och bli en riktigt stor produkt? Det är genom att nå ut till alla vanliga golfare. Det finns bara en Tiger Woods. Då tog vi det vi hade, en mjukvara som kunde tracka golfboll i en kamera. Sedan satte vi flera kameror på en driving range. Sedan såg vi till att mjukvaran kunde hålla koll på flera bollar samtidigt. Som det ser ut på en driving range när folk står och tränar. Då gick det att få till ganska bra att alla slag som slås trackas av minst två kameror. När man har sett bollen från två håll kan man räkna ut 3D-positionen för bollen genom att triangulera. Plötsligt gick produkten från att mäta golfbollar bara som en form i TV till att mäta i tre dimensioner. Vi kunde då säga hur långt den flög, hur fort den flög och hur mycket den skruvade sig.
Anna: Massa statistik som är hjälpsam när man försöker bli bra.
Daniel: Vi kunde mata tillbaka den informationen till varje respektive golfare. Det kunde stå 25 personer och slå bollar samtidigt. Vi förstod vem som slog vilken boll så vi kunde mata rätt information till rätt golfare. Det blev någonting vi började satsa på 2011-2012 ungefär. Då började jag också växa bolaget med ytterligare människor. Både för att ta fram tekniken och för att sälja produkten.
Anna: Den är ju mer skalbar också, tänker jag.
Daniel: Ja, verkligen. Det finns inte så många golftävlingar, men det finns 10 000-tals driving ranges. Det här var ju också lite nyckeln i att de här kamerorna är dyra, men i och med att vi kunde mäta många golfare samtidigt med några få kameror så kunde man smeta ut kostnaden över många golfare. Då blev det ganska kostnadseffektivt också.
Anna: Så golfklubbar investerar i det här till sin driving range?
Daniel: Ja, precis. Det kan ju vara bara golfklubbar, men i vissa länder är det vanligt med rena driving ranges. Det finns ju en del av det även i Sverige. Det finns ingen golfbana som är bara en driving range.
Anna: Det är hela grejen liksom.
Daniel: Ja och de var ju de första att fånga upp det här. För en golfklubb har ju ofta fokuset på golfbanan och sen är rangen kanske lite i andra hand. De entreprenörer som drev ranger som bara var en range, de insåg direkt värdet av det här och var först med att hoppa på tåget, kan man säga. Idag har vi en mix av både golfklubbar och driving ranges, men vi började med framförallt fristående driving ranges.
Anna: Det här är så coolt. Det här tar ju sporten till nästa nivå i vårt dataöverdrivna samhälle som man lever i idag på gott och ont. Man vill ju ha data på allt och man förväntar sig data på allt liksom.
Daniel: Ja, men precis. Rangen var ju aldrig en jätterolig plats att vara på. Det är ju liksom att stå och slå ut bollar på en åker och det är svårt att få ut jättemycket av det så att det kan vara det perfekta stället att gamifiera och göra det roligare och träna.
Anna: Exakt. Folk nördar ju in sig så otroligt i golf liksom. Man twicker pytteminsta lilla grejen och ser en förändring och det är svårt att se det om man inte har den här datan. Detaljerade specifika supertydliga datan.
Daniel: Jag skulle säga så här. Folk använder det här på väldigt olika sätt. Det finns de som går in på siffrorna väldigt mycket och som ett sätt att drilla sig själva och bli bättre på att slå slagen., men kanske ännu fler använder ju mer de här spelägarna vi hittat på där man spelar en virtuell golfbana eller man samlar poäng eller i hos vår ägare toppgolfanläggningar där har vi ett samarbete med Angry Birds. Så där kan man spela Angry Birds med golfklubba och golfboll. Så det finns liksom ett spektrum av alltifrån siffernörderi hela vägen till liksom arga fåglar och allt däremellan.
Anna: De här virtuella golfbollarna är det sådana här, de har ju poppat upp ganska nyligen i Stockholm ändå. Massa sådana virtuella golfbanor. är det ni som gör de?
Daniel: Nej, vi, vår teknik, jag började ju med att bygga den för utomhusbruk så att säga och vi är fortfarande primärt en utomhusteknologi. Sedan funkar våra grejer till exempel på Ullnas anläggning norr om Stockholm som är en inomhusanläggning, men där flyger bollen 35 meter innan den slår i väggen. Det är kan man säga minimum för att vår teknik ska fungera. Om du går till en anläggning där du bara slår bollen 3-4-5 meter in i en projektorduk då är det annan teknik bakom.
Anna: Ja, förstår. Vad coolt och sen så blev ni uppköpta, alltså du har ju jobbat i företaget hela tiden och har haft CTO-roll och lite sådär liksom och ni har vuxit och vuxit och vuxit och sen blev ni uppköpta av Topgolf. Får jag fråga, vad såldes företaget för?
Daniel: Nej, summan brukar jag inte gå ut med. Jag kan berätta lite om hur vi tänkte. Det var ju, vi såg ju att den här range-produkten hade en enorm potential. Vi skaffade vårt första 20-tal kunder eller så, men det är lite olika hur man räknar, men någonstans mellan 10 000 och 30 000 ranger i världen. Och kände att, och liksom när vi såg hur bra den här produkten fungerade så tänkte jag att den här måste ju till alla dem. Hur sjutton gör man det? Då insåg man att en nyckel till det är ju mer pengar. Så en väg skulle ju vara kanske då att ta in riskkapital, men vi gjorde bedömningen att det här var så pass nischad idé och vi hade börjat titta på den här Topgolf som var ett riskkapitalfinansierat bolag i USA som byggde jättestora golfanläggningar.
Tanken slog oss att om de, ja vi började titta på dem som en kund, de skulle kunna bli våra allra största kund, men vi insåg ganska tidigt att om vi skulle slås ihop med dem då skulle vi få tillgång till amerikanskt kapital och tillsammans med ett bolag som redan var i branschen.
Vi kände att det skulle vara en tryggare väg framåt än att liksom en stor påse riskkapitalpengar och gå själva framåt. Då när vi började prata lite mer med Topgolf så insåg vi att de tänkte lite samma sak, att det här var en möjlighet för dem, om de ägde oss så skulle de kunna hjälpa oss att snabbt nå ut. De satt redan på rätt plats i rätt bransch för att lyckas med det här. Så det kändes för oss som ett mycket bättre väg framåt än harva på själva. Så gjorde vi och det blev verkligen superbra. Många varnade för att sälja till ett amerikanskt bolag, men de har varit jättetrevliga och bra att jobba med och verkligen gjort och överträffat våra förväntningar på allt det de sa att vi skulle göra. Det är det vi håller på med nu. De senaste fem åren har vi gått från 50 till 750 kunder och tror att vi är på väg att tracka 3 miljarder golfslag innan året är slut.
Anna: Jävla coolt. Gud vad jag frågar vad ni omsätter nu?
Daniel: Ja, det är lite utspritt över olika bolag i världen men det är ett par hundra miljoner.
Anna: Gud vad coolt. Du sålde hela din andel, men är nu operativt verksam i bolaget eller?
Daniel: Ja, jag har trappat ned lite grann. Jag var ju VP R&D de senaste åren fram till början på det här året. Nu har jag velat ha lite mer tid att göra annat också så nu sitter jag i styrelsen.
Det är en slags rådgivande roll och sen är jag med i vissa projekt där jag tycker att jag bidrar, men jag har också mycket tid till annat så jag har börjat göra lite investeringar i andra bolag.
Jag sitter i någon annan styrelse också och tycker det är kul att bidra lite med mina erfarenheter till nya bolag.
Anna: Vad kul. Det är det man har möjlighet att göra och vill göra när man hamnar i den situationen. Lyxigt. Coolt att du har varit med så länge och fortfarande är aktiv i bolaget och att det har gått så bra.
Daniel: Ja, det har varit fantastiskt roligt hela vägen och även om jag tycker det är kul att titta på lite annat också nu så är det svårt att släppa det här. Det är ett jättehäftigt bolag. Numer är vi 170 kollegor eller något sånt. Jag sitter i Mörby norr om Stockholm.
Anna: är det här huvudkontoret?
Daniel: Ja. All produktutveckling sker i Stockholm, men däremot har vi mycket av våra säljkontor utomlands för att där är de större marknaderna, men i princip hela produkten, både TV-produkten och range-produkten byggs fortfarande här i Stockholm.
Daniel: Ja det är coolt att behålla inhemskt produktion. Det är ett ingenjörstätt kontor i Danderyd.
Anna: Det kan jag verkligen tänka mig.
Daniel: Jag har fortsatt att anställa mycket folk från KTH. Inte bara därifrån såklart, men många kommer därifrån.
Anna: Nu när du sitter själv på att investerarhatten då, är det golf eller tech du är mest intresserad av?
Daniel: Jag tänkte att jag skulle börja investera i helt andra saker. Jag är intresserad av miljöteknik och klimatutmaningen, men det är lättare sagt än gjort att sätta sig in i ett helt nytt område så jag har inte kommit så långt med den ambitionen än så länge. istället har det blivit saker som ligger lite närmare det jag har gjort. Man kan väl säga sportstech. Det är ingen jättestor nisch i Stockholm. Mitt bolag är väl kanske en av de större spelarna där, men det finns lite andra bolag i Stockholm som också håller på med sport och teknologi. Så där har jag gjort några investeringar. Så får vi se vad det blir framöver.
Anna: Ja, verkligen. Vad kul. Sportstech, ball nisch alltså. Vi har snackat på skitlänge. Vi måste börja runda av lite grann. Det har varit så underbart att höra din resa, men vill du dela med dig av kriser, misstag, lärdomar eller tips från din resa till oss andra som kanske också vill bygga techprodukter?
Daniel: Ja, precis. Det har varit jättekul det här. Någonting som jag kanske önskar jag hade gjort annorlunda hade väl varit om jag hade lyckats få in en jämnbördig medgrundare. Jag har ju haft bra folk med mig från tidigt och så, men av olika anledningar så var det ingen av de första som ville komma in på heltid som grundare av bolaget. Utan jag fick bära grundarhatten själv ändå ganska många år. Sedan över tiden så byggde vi en organisation där som kunde avlasta mig, men det var ganska tufft att känna att man var grundaren med stort g. Den ensamma grundaren länge då. Hur bra kollega jag än hade så är det ett särskilt ansvar att vara grundaren. Det kan jag säga att jag önskar att vi hade varit två med ett delat ansvar där. Det hade varit ännu roligare och känts lite tryggare någonstans. Det är också ett råd jag sett många fler ge och även på investerarsidan så är det många investerare som säger att de aktar sig för bolag med en grundare. Man vill gärna se en duo som kan stötta varandra.
Anna: sprider risken också lite. Det är en superbra tips. är det något mer som du vill säga?
Daniel: Det andra det som jag fick rätt var att det blev verkligen något inom ett område jag kände passion för. Jag var superpassionerad golfare och tyckte det var jättespännande med bildanalys, den typen av mjukvara som vi skrev och TV var jättespännande. Jag kände jättestor passion för det jag gjorde och det har varit en nyckel till framgången. Det har gjort att man har orkat med de beryktade 100-timmarsveckorna som man pratar om som entreprenör. De känns inte som 100 timmar för man känner att det är kul. Det bar mig verkligen långt. Det önskar man alla entreprenörer att få driva ett bolag inom något som man verkligen brinner för. Då får man den energin som gör allt möjligt.
Anna: Exakt, verkligen bra tips. Vill du också om du vill dela med dig av någon framtida vision eller nya features som ni kanske ska släppa eller något spännande framöver?
Daniel: Det händer ju jättemycket nu som sagt i ett stort bolag och vi driver produkten snabbt fram. Vi försöker nu bredda oss och bli en ännu bättre partner till driving ranges. Vi kan kanske hjälpa dem med mer än bara att tracka deras golfslag utan vi kan vara en riktigt bra partner för hur de driver sin business. Vi vill också bli bättre på att stötta golftränare. Det kommer vi med nya funktioner för som lanseras i januari. Som knyter ihop golfarens upplevelse med golftränarens liv så att man kan träna på ett effektivare sätt tillsammans med en coach. Det är någonting som är på gång nu. Det är väl de stora grejerna som händer nu.
Anna: Ni breddar er produktportfölj och utvecklar den. Spännande utmaningar framöver. Gud vad grymt, Daniel. Tack så hemskt mycket för att du delade din story. Det har varit superintressant. Jag har lärt mig hur mycket som helst. Det är en skitcool resa ni har gjort. Kul att få dokumentera den. Tack så hemskt mycket för det. Min sista fråga är om du vet någon annan techskapare som du tycker att jag borde intervjua härnäst?
Daniel: Ja, det får jag fundera på. Jag kommer kunna skicka dig några bra tips, tror jag. Jag har ingen sån här direkt.
Anna: Jättegärna. Kanske inom sportstech eller vad det kan vara. Det finns massa grymma stories där ute som behöver komma ut och dokumentera. Tack så hemskt mycket Daniel. Stort lycka till framöver. Vi får tipsa våra lyssnare att kika efter era produkter och använda dem.
Daniel: Tack så hemskt mycket.
Det och mycket mer i avsnittet. In och lyssna och glöm inte att prenumerera :)
